Idag samlas metallklubbarna inom Volvo och Scania i Stockholm för att dra upp riktlinjerna för det fortsatta arbetet.Målet är att hitta en gemensam facklig linje.
De två koncernfacken kommer till mötet med helt olika utgångspunkter.
Volvofacket har sagt ja till samgåendet mellan de bägge lastbilsföretagen. Scaniafacket har å sin sida inte tagit ställning. De vill veta mer innan de – eventuellt – ändrar sin uppfattning från i våras. Då sa man att Scania bör fortsätta på egen hand, i alla fall den närmaste tiden.
Scaniafacket kommer på mötet att mjölka Volvofacken på all tänkbar information om samgåendet. Av tradition brukar Volvofackets ledning vara välinformerat inför fusioner och omstruktureringar. Det kan man knappast säga om Scaniafacken som i många år kämpat för större inflytande och mera insyn i företaget.
– Dagens möte får avgöra hur fortsättningen kommer att te sig, säger en av de fackliga företrädarna i Scania.
Bägge koncernfacken vill helst av allt ha en gemensam facklig linje gentemot den nya ägaren. De vill undvika en huggsexa om jobben, att ort ställs mot ort. Därför är bägge facken noga med att betona hur viktigt det är att de bägge varumärkena Volvo och Scania hålls isär.
Samtidigt finns det en oro inom Scania för hur framtiden kommer att se ut om fem-sex år när nästa lastbilsgeneration ska introduceras. Den oron stillades inte av träffen med Volvochefen Leif Johansson i måndags. Hans svar var alltför oklara för att Scaniafacken skulle bli mer positiva till affären.
Var det något som Volvochefen däremot lyckades med var det att förklara motiven till affären: att det var för att rädda både Volvo och Scania från utländska uppköpare. Ett motiv som stärks av tisdagens uppgifter i Wall Street Journal om att Daimler-Chrysler lagt ett bud på Volvo och att budet var politiskt förankrat i den svenska regeringen.
