Det blir inget medarbetaravtal till nyår på Volvo. Förhandlingarna går trögt och parterna står långt ifrån varandra.

– Vi ska just nu ta ställning till det elfte förslaget från arbetsgivarna, säger Lars Ask, metallklubbens ordförande i Skövde.

Förhandlingarna om ett medarbetaravtal gemensamt för både arbetare och tjänstemän började för ett par år sedan. När landets Volvoklubbar efter 1995 års avtalsrörelse förhandlade om vinstdelning krävde företaget konjunkturanpassade arbetstider och ett medarbetaravtal.

Volvoklubbarna och företaget kom fram till att medarbetaravtal skulle förhandlas fram och testas på två arbetsplatser – Volvo Skövdeverken och Volvo Aero i Trollhättan.

Först skulle man vara klar till semestern, sedan nu till nyår. Men förhandlingarna går trögt.

· Vad är den stora stötestenen?

– Ersättningsnivåerna, svarar Lars Ask. Hur mycket man ska få vid obekväm arbetstid och när man jobbar skift.

· Är ni ense om någonting?

– Att vi ska försöka hitta en lösning,. Men vi börjar så sakta närma oss varann.

· Vad har metallarna att vinna på ett medarbetaravtal?

– Framför allt ett enklare, modernare avtal. Och större följsamhet mot tjänstemännen. Men det är ett snårigt arbete. Man kan inte bara ta verkstadsavtalet och tjänstemannaavtalet och slå ihop dem, det gäller att jämka ihop dem till något riktigt bra. Bland annat vill vi ha ett avtal som ger individen rätt till kompetensutveckling.

Förhandlingarna i Skövde och Trollhättan följs med stort intresse inte bara inom resten av Volvokoncernen. Även resten av verkstadsindustrin blickar mot Skövde och Trollhättan. Den uppgörelse som man kommer fram till där kommer att ställas under Metalls förbundsstyrelse – ett tecken på att Volvoförhandlingarna är en riksangelägenhet. Två ombudsmän från Metalls förbundskontor bistår också de två Volvoklubbarna i förhandlingarna med företaget.

Gemensamma avtal för metallarbetare och tjänstemän har varit en segsliten stridsfråga inom verkstadsindustrin de senaste tio åren. Arbetsgivarna har försökt få tillstånd lokala uppgörelser vid sidan av riksavtalen. Facken har sagt ja till gemensamma medarbetaravtal – facken talar hellre om moderna avtal – men då ska de vara riksomfattande. Ingen ska kunna träffa ett avtal som är sämre än det gällande verkstadsavtalet.

I kraftmätningen mellan arbetsgivare och fack har det funnit många knäckfrågor. Bland annat, som Lars Ask sa, OB- och skiftformsersättningarna. Men också vilket inflytande det lokala facket ska ha över lönesättningen. Metallarna har ett mycket starkare lokalt inflytande över lönesättningen än tjänstemännen. Ett lokalt inflytande som tjänstemännen till och med då och då strejkat för.

Men arbetsgivarna har under hela 90-talet försökt få medarbetaravtal där arbetarna övertar tjänstemännens individuella lönesättning där chefen sätter lönerna.

För att få metallklubbar intresserade av att diskutera medarbetaravtal har arbetarna lockats med bättre anställningsvillkor (OB- och övertidsersättningar, arbetstider, permissioner). Men då har arbetsgivarna i gengäld krävt att klubbarna ger upp det lokala inflytandet över lönesättningen. Vilket inte arbetsgivarna misslyckats med.

Det mest uppmärksammade medarbetaravtalet tecknades i början av 90-talet på ABB Service. Där behöll facket inflytandet över lönesättningen med verkstadsavtalet som grund.