På avtalskonferenserna vägde det jämt. Hälften ville säga upp tredje avtalsåret, hälften ville behålla avtalet. Ändå valde Kommunal att säga upp avtalet.
Det tyder på att förbundsledningen – trots det jämna utfallet på konferenserna – känner av ett omfattande missnöje bland medlemmarna.
Avståndet till industriarbetarna har varken ökat eller minskat under senare år. Visserligen talar Kommunals ledning då och då om att avståndet till verkstadsarbetarna måste minska (en kommunalare tjänar i dag 84 procent av en genomsnittlig verkstadsarbetares lön). Men inom ramen för LOs samordning fick kommunalarbetarna något mer än övriga grupper i 2001 års avtal.
Det är i stället tjänstemännens löneutveckling som Kommunal mer och mer sneglar på.
Kommunalarna har fog för missnöjet. De har halkat efter tjänstemannagrupper inom kommuner och landsting som under senare år haft arbetsgivarnas öra.
I kommunerna ökade i fjol exempelvis sjuksköterskorna i Vårdförbundet sina löner med i snitt 6,6 procent, mot kommunalarnas 3,9. Även tjänstemännen i SKTF har fått större procentuella påslag än Kommunals medlemmar.
Medlemmarnas missnöje med lönerna bottnar i det avtal Kommunal tecknade 1993. Det var då lönekampen på allvar skulle flyttas ner på lokal nivå.
Kommunalarna mindes 1980-talet, då löneglidningen i den privata sektorn drog iväg och lämnade de offentliganställda efter sig. Med 1993 års avtal skulle kommunalarna de kunna knapra in på de privatanställdas försprång. Lönetrappan togs bort, och genom att släppa loss de lokala förhandlingarna hoppades Kommunal kunna fånga in marknadsvindarna och få fart på löneökningarna.
I stället blev det tvärtom. Den statsfinansiella skuldsaneringen efter valutakrisen drabbade kommuner och landsting hårt.
Men det var inte det enda problemet för Kommunals lokala förhandlare. Deras avtal saknade nämligen de hårda skrivningar om inflytande som skulle ha gjort det möjligt för dem att ta en match om kronorna kring förhandlingsbordet.
När sedan marknadskrafterna svepte in över den offentliga sektorn så var det tjänstemannagrupperna som fick vinden i ryggen – inte Kommunals medlemmar. När sjukhusen skrek efter sjuksköterskor steg sjuksköterskorna löner – inte undersköterskornas.
Mest var arbetsgivarna beredda att betala inhyrda sjuksköterskor och läkare. Kommunals medlemmar kunde i stort sett bara se på.
När kommuner och landsting anställde kommunalarbetare var det inga marknadslöner som erbjöds, utan oftast avtalets lägsta lön. Kommuner och landsting rekryterade kommunalarbetare till avtalslöner – något mycket sällsynt inom den privata industrin där ytterst få avlönas efter avtalets lägsta lön. När de låga ingångslönerna ska rättas till, ja då dräneras de lokala potterna.
Missnöjet har pyrt länge inom Kommunal. För förbundsledningen gällde det ”nu eller aldrig”.
Här lurar både risker och möjligheter.
Kommunal riskerar att reta upp kompisarna inom LO-familjen. I synnerhet Handels och Industrifacket med stora lågavlönade kvinnogrupper. Kommunals avtalsuppsägning komplicerar livet för Ninel Jansson och Leif Ohlsson. Hur ska de möta sina lågavlönade medlemmar som hänvisar till Kommunals manifesterade kampvilja?
Kommunal riskerar också sammanhållningen inom LO-familjen inför 2004 års avtalsrörelse. Men det priset är förbundet kanske berett att ta. Kommunal känner att de har de politiska vindarna i ryggen. I politiken ryms möjligheterna.
Kanske stämningen inom LO-familjen betyder mindre för Kommunal om de känner att de har politikerna med sig i en satsning på en offentlig sektor som inom det närmaste årtiondet står inför stora rekryteringsbehov. Är det något som tilltalar fackliga förhandlare är det ett klimat med hög efterfrågan av arbetskraft.
Kommunal hänvisar ofta till hur deras lönekrav har stöd från politiker och allmänhet. I den debattartikel förbundsordförande Ylva Thörn publicerade i Svenska Dagbladet samma dag som förbundsstyrelse sade upp tredje avtalsåret heter det: ”Drömmarna om de goda välfärdstjänsterna förblir blott drömmar om ingen vill jobba med dem i framtiden. När Kommunal skärper sin lönekamp är detta också en kamp för att göra äldreomsorgen och andra vårdyrken till en framtidsbransch”.
Kanske var det inte så riskabelt att säga upp avtalet bara månaden efter ett val där välfärdsfrågor tog stor plats samtidigt som ett skattesänkarparti som moderaterna gjorde ett historiskt katastrofval? Valvindarna känns ännu ljumma.
Men nästa år? Vad skulle hänt med valets välfärdslöften om den osäkra världsekonomin skulle göra en oförutsägbar störtdykning, exempelvis till följd av ett anfall på Irak med stigande oljepriser?
För Kommunal var det därför mer lägligt att ta en avtalsstrid nu än nästa år. Stridsviljan bland många medlemmar är säkert på topp.
Frågan är vad som händer inom andra förbund. I synnerhet förbund med många lågavlönade kvinnor. Eller förbund som känner sig ”felavlönade”, som Byggnads och Elektrikerna.
Kommunal kan få efterföljare.
