Arbetsgivarna visar ingen större ödmjukhet. I stället påstår de att våra krav strider mot intentionerna i Industriavtalet.
Anders Tiderman, Metalls avtalssekreterare förvånas över uttalanden som tre arbetsgivarrepresentanter idag (9 december 2003) går ut med i Svenska Dagbladet.
De säger nej till låglönesatsningar. Och nej till kortare arbetstid.
– Jag tycker vi visar ödmjukhet på alla områden inför avtalsförhandlingarna. Våra krav kostar knappt 3,5 procent och vi vill ge mest till dem som har sämst.
– Jag tycker faktiskt arbetsgivarna borde visa solidaritet. I stället tvingas vi se hur näringslivstoppar kräla bland frikostiga bonusar och feta optioner. Det är moraliskt förkastligt.
– Där kan vi verkligen tala om otakt i lönebildningen som bäddar för förödande kompensationskrav. Jag efterlyser en hållning från arbetsgivarna. Det finns anledning för dem att inte bara titta på låglöneprofilen i vår avtalsplattform.
Vad tyder på att det ska bli de lågavlönades tur den här gången?
– Just det faktum att vi är överens, arbetare och tjänstemän och inom hela LO. Det är en unik facklig uppslutning. Spretar vi åt olika håll blir det svårare.
Varför står de lågavlönade i fokus denna gång? Är det en följd av kommunalkonflikten i våras?
– Den har påverkat oss, det måste man säga. Rättvisefrågorna har fått en större dignitet.
Tidigare har Metall sett kompetensutveckling som den viktigaste låglönesatsningen. Har den linjen det visat sig otillräcklig?
– Jag ser inget motsatsförhållande i de olika kraven. Det ena kravet är ett krav på kronor och ören i de kommande löneförhandlingarna. Det andra är ett krav av mer långsiktig natur.
Plattformen föreslår att ingen ska kunna sägas upp på grund av bristande kompetens – om arbetsgivarna struntat i att göra den kompetensutveckling som krävs. Hur pass vanliga är sådana uppsägningar inom Metall?
– Det finns många dåliga exempel, men också många bra exempel på företag som satsar på kompetensutveckling. Det är svårt att säga hur pass utbredd den här typen av uppsägningar är, men den är ett problem.
Hur viktigt är omställningsavtalet?
– Arbetarna behöver ett omställningsavtal som ger våra medlemmar stöd och ersättning vid uppsägningar. När jag var nere vid Flextronics i Visby såg jag tydligt skillnaden mellan villkoren för arbetare och tjänstemännen. Trygghetsrådet kom till tjänstemännen för individuell hjälp så fort varslet hade lagts. Våra medlemmar fick däremot information om a-kassereglerna som träder i kraft efter uppsägningstidens slut. Vår medlemmar behöver hjälp i ett mycket tidigare skede. Men det kräver ett avtal mellan LO och Svenskt Näringsliv.
Ohälsan lyfts fram som ett viktigt område. Hur många metallare saknar företagshälsovård idag?
– Enligt våra enkäter saknar 20 procent av de större företagen och 40 procent av de mindre.
– Ett av problemen är att villkoren är så olika mellan stora och mindre företag. De stora är i regel anslutna till företagshälsovården. Men många småföretag, särskilt i branscher som bilverkstäder och smidesverkstäder, saknar företagshälsovård. När de statliga stöden drogs in i början av 1990-talet rustades företagshälsovården ner. Vi berövades vård motsvarande en miljard kronor. Därför måste regeringen gå in och se till att den pågående utredningen om företagshälsovård får ett tilläggsdirektiv i syfte att ge företagshälsovården mer resurser.
Finns det något kvalitetskrav kopplat till kravet på allas rätt? Hur ska kvalitén säkras?
– Det är en resursfråga. Kvalitén säkras bland annat genom att företagshälsovården får ökade resurser.
När det gäller ohälsan finns det undersökningar som visar på att en del av stress och ohälsa är en följd av snål bemanning. Finns det anledning att ta upp bemanningsfrågan i avtalsförhandlingarna?
– Ja, det ska vi göra. Frågan är: hur? Vi kan knappast ställa precisa krav på takt och tempo. Däremot kan vi kräva att arbetsgivarna vid orderingångar förhandlar med facket om behovet av ökad bemanning.
På vilket sätt tycker du att avtalsplattformen uttrycker Metalls långsiktiga strategi att återställa lönerelationerna till tjänstemännen?
– Genom att vi är överens om att kraven uttrycks i kronor och ören. Det ger procentuellt mest till de som tjänar sämst. Problemet har tidigare varit att tjänstemännens centrala avtal varit något lägre än våra, men sedan har marknaden betalat dem mer under avtalsperiodens gång.
Kongressen 2001 antog ett uttalande mot subjektiv lönesättning. Till Dagens Arbete sa du att ”beslutet innebär att frågan på något sätt måste lyftas fram i nästa avtalsrörelse”. Hur har ni gjort det?
– Det finns lite olika idéer, men det kommer förhandlingsdelegationerna att ta ställning till när de träffas om någon vecka. Som jag ser det efterlyste kongressbeslutet krav på ökat inflytande över lönerna. I den processen går vi i samma takt som tjänstemännen. De vill också få ökat inflytande över lönesättningen ute på företagen.
Denna vecka samlas förhandlingsdelegationerna för gruvs och stål och metalls avtalsområden. Nästa vecka samlas Almegas förhandlingsdelegation och en av avtalsrörelsens verkliga tungviktare: delegationen för verkstadsindustrin, Metalls största avtalsområde som omfattar 167 000 medlemmar.
Avtalskraven överlämnas till motparterna den 17 och 18 december.
