Arbetsgivarna i verkstadsindustrin vill fritt förfoga över 50 timmar av den ordinarie årsarbetstiden. Enligt förslaget skulle den enskildes arbetstid kunna flyttas från en vardag till lördag – utan övertidsersättning.
Arbetsgivarnas krav på ökad flexibilitet kommer knappast oväntat. Kraven fanns även med i förra avtalsrörelsen.
Då ville arbetsgivarna att arbetstidsförkortningen drogs från övertiden, med följd att arbetsgivaren skulle ha kunnat beordra den anställde till ytterligare övertidsarbete innan man nådde 200-timmarstaket.
Ett annat krav den gången var att arbetsgivarna fritt skulle kunna få förlägga 52 timmar som ordinarie arbetstid när som helst under det första avtalsåret – en möjlighet som skulle ha utökats till 67 timmar under ett tredje avtalsår.
Man ville också – och de kraven återkommer även nu – göra ersättningen för obekväm arbetstid och övertid dispositiv. Det vill säga: ersättningarna ska kunna avtalas bort av den lokala klubben – eller av den enskilde i förhandling med sin arbetsgivare.
I övrigt vill arbetsgivarna inte diskutera arbetstider. Attityden är stenhård. Och förväntad.
Arbetsgivarnas taktik är att köra hårt med facket i just arbetstidsfrågan, av flera skäl.
Arbetsgivarna vet att kortare arbetstid står högt på metallarbetarnas önskelista. För facket är kortare arbetstid en viktig och mobiliserande symbolfråga. Det har den varit sedan avtalsrörelsen 1995, då Metall forcerade 40-timmarsvallen för sina daggående medlemmar.
Arbetstidsförkortningen är populär, och metallmedlemmarna vill gå vidare.
Det vet naturligtvis Metalls förhandlare. Medlemsopinionen är entydig: höjda reallöner och kortare arbetstid har av medlemmarna rankats som de viktigaste kraven.
Detta faktum ställer arbetsgivarna inför en självklar strategisk linje: kör hårt motstånd i arbetstidsfrågan. ”Släpper vi till kortare arbetstid så kan vi kräva ett pris. Antingen i form av låga lönelyft – eller ökat arbetsgivarinflytande över exempelvis arbetstiderna”, kan de resonera.
Genom att bjuda på hårt motstånd i arbetstidsfrågan hoppas de kunna pruta ner fackets lönekrav – eller få ökad makt över arbetstidens förläggning. Arbetstidsfrågan sätter fokus på den klassiska motsättningen mellan arbete och kapital.
Helst vill arbetsgivarna själva styra arbetstiderna så att anställda kan jobba när kunderna så kräver. Efterfrågan får styra arbetstiderna.
Facket å sin sida vill öka sitt inflytande över arbetstiderna för att kunna ge medlemmarna förutsägbara arbetstider som rimmar med medlemmarnas privata behov.
Ökad flexibilitet kontra sociala behov och förutsägbarhet, alltså.
Arbetsgivarna har i de senaste avtalsrörelserna misslyckats med att nå ökad flexibilitet. Men de tuffa kraven ansågs ändå ha haft ett syfte: att mjuka upp den fackliga motparten och få till stånd en acceptabel avtalskompromiss.
Därför hörs åter arbetsgivarna ta till storsläggan i arbetstidsfrågan. Nej till kortare arbetstid – ja till ökad flexibilitet. Facket ska veta att varje minut i arbetstidsförkortning de lyckas förhandla till sig har ett pris.
När Göran Johnsson, Anders Tiderman och de andra förhandlarna den 12 januari träffar motparten på Storgatan i Stockholm kommer de sannolikt att mötas av än mer preciserade krav på att arbetsgivarna själva ska kunna förfoga över en del av årsarbetstiden.
