Ett farligt förslag. Metallarbetarna riskerar ställas inför utpressning: sänk lönen, annars läggs företaget ner. Det bäddar för ”ett helt annat Sverige”, enligt Göran Johnsson.
Metalls förbundsordförande Göran Johnsson tycker att arbetsgivarna i Teknikföretagen – före detta Verkstadsföreningen – är lite svårare att begripa den här gången.
– De öppnar hårt och talar om lönesänkningar. Samtidigt vill de få med oss på ett långt avtal.
Hur reagerar du på att de vill ta bort löneskyddet i riksavtalet och få ut lönebildningen lokalt där man ska kunna avtala om lönesänkningar?
– De vill ha en konjunkturanpassad lönebildning där lönerna sätts lokalt utifrån det enskilda företagets specifika förutsättningar. Det är ett helt annat Sverige vi talar om.
– Det känns lite märkligt att arbetsgivarna vill frånkänna sig allt ansvar för utvecklingen av arbetskraftskostnaderna. Det blir inte bara dåliga tider när lönerna kan sänkas. Vi kan naturligtvis också vänta oss goda tider när lönerna kan rusa iväg.
– Hur ska man då kunna säga att industrin ska vara normerande? Teknikföretagen abdikerar från rollen att vara riktkarl för de andra branscherna. Resultatet kommer att bli mycket spretigt om man uttrycker sig försiktigt.
De hänvisar till ”nya aktörer”.
– Vad de säger är att det kan bli sånt konkurrenstryck från låglöneländerna i Östeuropa att vi bör rikta in oss på nollavtal eller till och med lönesänkningar. Det är en helt ny linje! Inget annat än lokala devalveringar.
– Jag tror inte man bygger en modern industri eller stärker välfärden med lönesänkningar. Vi får acceptera en viss strukturomvandling, att vissa jobb flyttar.
– För mig är Teknikföretagens linje en gåta. Hur ska industrin kunna vara löneledande med ett sånt upplägg? Och vad händer med omvandlingstrycket, förändringen av svensk industri, om vi ska konkurrera med sänkta löner?
Är du förvånad?
– Jag har varit förbundsordförande i tio år nu och borde väl inte vara förvånad. Jag ser en återgång till det tidiga 1990-talet där de ville ha lokal lönebildning med central fredsplikt. Den gången sa Metalls medlemmar ifrån mycket tydligt, och jag tror nog att vårt folk är lika tydliga den här gången.
– För den enskilde metallmedlemmen kan det här leda till rena utpressningen. En arbetsgivare kan säga: får vi inte sänka lönerna med 15 procent så slår vi igen. Vad säger du då om du är facklig förhandlare och det inte finns några andra jobb i närheten? Det här är ett farligt förslag.
Löneskyddet kan ses som grundbulten i Industriavtalet. Om det försvinner – då försvinner väl i praktiken även Industriavtalet?
– Nu är Teknikföretagen inte de enda bärarna av Industriavtalet. Det är fan i mig inte alla som rusat iväg på det här viset.
Men de är störst.
– Jodå, de är störst. Men jag tror nog Industriavtalet överlever den här avtalsrörelsen. Industriavtalet överlever en ettårsuppgörelse. Det ligger i parternas intresse att ha den här ordningen.
Tror du ändå inte att arbetsgivarna är beredda att offra Industriavtalet för att få en renodlad lokal lönebildning?
– Då är vi tillbaka i tidigt 90-tal. Jag är rätt trött på snacket om att vi bara ska ha ett centralt avtal som reglerar fredsplikten. Vi sa då till Verkstadsföreningen, som Teknikföretagen hette då: ni får bestämma. Vill ni förhandla på varje företag så kommer vi med en tredjedel från förbundets förhandlingsdelegation och med två tredjedelar lokala företrädare. Och då förhandlar vi utifrån det enskilda företagets vinstläge och vi tar naturligtvis med oss strejkrätten.
– Men kom ihåg: då har vi slagit in på en annan väg. En väg som vi egentligen inte vill ha. En väg som innebär att vi bortser från vad sysselsättning och konkurrenskraft tål. Då har vi slagit in på en väg där vi krasst bara plockar ut så mycket pengar som möjligt. Vi vill inte ha det så.
Skulle ni inte kunna gå med på lokal lönebildning om även strejkrätten blev lokal?
– Nej, men vi kan tvingas in i en sådan ordning. Vi kan inte stillatigande sitta med en central fredsplikt om lönerna sätts lokalt.
Industriavtalet har gett två långa avtal med måttliga kostnadsökningar – vad skulle arbetsgivarna tjäna på att överge den förhandlingsordningen?
– Mycket vill ha mer. Så enkelt är det.
Vad tror du arbetsgivarna ser för alternativ till Industriavtalet?
– Inget alls. Jag tror de bara försöker tänja på gränserna. De tänjer så långt de kan. Och det är sannerligen inget nytt. Men de är tuffare den här gången.
– Det var mycket av ifrågasättande både 1998 och 2001 också. Och när vi nu presenterade våra avtalskrav sa de att kraven på låglönesatsningar stred mot intentionerna i Industriavtalet. Nu kommer de med sina förslag.
Det låter som om du plötsligt inte tog dem på allvar.
– Jodå, men jag tror att vi kommer att kunna hantera det.
Tänker du inte så här: kanske de bara vill skrämma Metall till ett långt avtal med måttliga löneökningar och endast en liten symbolisk arbetstidsförkortning?
– De har inga planer på att slopa Industriavtalet. De ställer bara förslag som kan uppfattas så.
Samtidigt säger de att Industriavtalet blott lever på sina egna meriter. Om nu inte Industriavtalet bestämmer normen för hur mycket lönerna kan öka på resten av arbetsmarknaden – då har kanske Industriavtalet spelat ut sin roll?
– Om de nu får igenom detta: vad är det då för norm som ska gälla? De ställer krav på att normen ska följas och sedan lever de själva inte upp till normen. Jag vågar påstå att Teknikföretagen med det här agerandet väcker en hel del irritation både bland företagen själva, och i samhället i stort.
Skulle du kunna tänka dig ett kort, ett ettårigt magert avtal för att sedan kunna komma igen om ett år och förhandla när konjunkturen tagit fart?
– Det kan bli ett kort avtal. Det kan bli ett sexmånaders om arbetsgivarna utnyttjar uppsägningsrätten de vill ha beroende på vad riksdagen beslutar om arbetstiderna och sjuklönen. Vi har i alla fall föreslagit ett avtal som är dubbelt så långt, ett år.
– Om prognoserna stämmer så ser ekonomin betydligt ljusare ut om ett år och då har vi inget emot att förhandla. De kan få ett kort avtal om de vill.
– De visar upp en märklig kontrast. Å ena sidan intar de en hård attityd, å andra sidan vill de ha ett treårsavtal. Arbetsgivarna är lite svårare att begripa den här gången.
