Arbetsgivarna drev igenom längre arbetstider. I gengäld lovades de anställda att jobben skulle få vara kvar.
Det är innebörden av sommarens två viktiga uppgörelser på tysk arbetsmarknad, Siemens och Daimler-Chrysler.
Att facken lyckades förhandla hem jobbgarantier och även garantier mot outsourcing och dessutom tioprocentiga sänkningar av chefslönerna har kommit bort i den svenska debatten om de tyska avtalen.
När nu svenskägda Electrolux tyska dotterföretag AEG Hausgeräte nu försöker sig på förlängda arbetstider är det just jobbgarantin som är den heta potatisen.
På tysk arbetsmarknad har facken traditionellt ofta lyckats driva igenom jobbgarantier. I Sverige har sådana avtal lyst med sin frånvaro. Undantaget är Köping där de anställda fick ett försiktigt formulerat avtal om jobben när tyska Getrag i fjol tog över Volvo personvagnars tillverkning av manuella växellådor.
Häromdagen varslade Getrag om uppsägningar i Köping och i samma ögonblick startade diskussionen om innehållet i fjolårets uppgörelse.
Just jobbgarantier var de tyska fackens motvärn när den tyska verkstadsindustrin gick på offensiven nu i somras. Bakgrunden är den här:
I mitten av 1980-talet lyckades tyska metallarbetarförbundet IG Metall efter en långvarig strejk driva igenom en arbetstidsförkortning. Arbetsveckan förkortades till 35 timmar.
I den ena avtalsrörelsen efter andra har de tyska arbetsgivarna inom verkstadsindustrin sedan försökt luckra upp 35-timmarsveckan. I årets avtalsrörelse lyckades de något så när.
Före årets avtalsrörelse tillät avtalet att 18 procent av de anställda i ett företag kunde undantas från 35-timmarsveckan och jobba upp till 40 timmar med lönekompensation. Det nya med årets avtal var att nu kan de förlängda arbetstiderna beröra 50 procent av de anställda om de är högre tjänstemän. Och 50 procent av alla anställda om det råder brist på arbetskraft och om det träffas lokal överenskommelse mellan facken och företaget.
Arbetsgivarna ville ursprungligen att den förlängda arbetstiden inte skulle kompenseras med höjd lön. Men det gick inte facken med på.
Vad som hände efter vårens centrala avtalsrörelse var att storkoncernen Siemens gick i taket och rasade över uppgörelsen. Man hotade till och med att lämna arbetsgivarföreningen och därmed slippa följa kollektivavtalet. Men man stannade kvar och började förhandla med facket.
På Siemens har metallfacket IG Metall alltid varit svagt. Därför såg Siemens-cheferna ett större manöverutrymme än vad det centrala förbundsavtalet gav. Siemens bestämde sig för att köra hårt: nedläggning av de två mobiltelefonfabrikerna i Bochum och Kamp-Lintfort och flytt till Ungern om inte de anställda gick med på att öka arbetstiden från 35 till 40 timmar utan att lönerna höjdes.
Facket sa ja men fick i gengäld igenom garanterade jobb i två år för de 4 000 anställda på de två hotade mobiltelefonfabrikerna. Fabrikerna utlovas också investeringar på sammanlagt 280 miljoner kronor i nya produkter (3G, UMTS).
Uppgörelsen berör 4 000 av Siemens 160 000 Tysklandsanställda.
Efter Siemens-uppgörelsen, som träffades i en miljö där facket var svagt, väntade en kraftmätning där IG Metall har ett av sina starkaste fästen: Daimler-Chryslers fabriker där Mercedes tillverkas.
Uppmuntrat av Siemens-avtalet ställde Daimler-Chrysler facket på Mercedes-fabriken i Sindelfingen utanför Stuttgart inför en valsituation. Antingen öka arbetstiden från 35 till 40 timmar utan att lönerna höjs – annars flyttar tillverkningen till Sydafrika och Bremen.
Förslaget väckte en våg av protester. 60 000 Mercedes-arbetare över hela landet lade ner arbetet när förhandlingarna gick in i sin slutfas. Uppgörelsen blev en kompromiss:
• 35-timmarsveckan blir kvar i produktionen.
• 40-timmarsveckan gäller bara forskning- och utvecklingsavdelningen samt serviceenheterna (personalrestauranger, städning, tvätt, fastighetsskötsel). I gengäld lovar företaget att inte outsourca någon serviceenhet i hela Tyskland. Vissa enheter som redan outsourcats kommer dessutom att återföras till företaget.
• Lönerna ökar för dem som förlänger sin arbetstid. Företaget hade först krävt förlängd arbetstid utan lönekompensation.
• Chefernas löner sänks med tio procent. Inte bara toppcheferna utan även chefer på mellannivå.
• Löneökningarna mattas av 2006 genom att de så kallade lönekurvorna sänks med 2,79 procent. Den höjning som de anställda då skulle få betalas ut som ett engångsbelopp i stället för att nivån höjs.
Men det mest uppseendeväckande med avtalet rör jobbgarantin. Samtliga 160 000 anställda vid Daimler-Chryslers tyska fabriker – inte bara vid Sindelfingen-fabriken – garanteras jobb i åtta år, alltså fram till 2012.
Varken Siemens eller Daimler-Chrysler är några krisdrabbade koncerner. Men när de ska driva igenom besparingar i väst kan de peka på de tillverkningsenheter de har i östra Europa där lönerna är betydligt lägre.
Nu står Electrolux-ägda AEG inför samma strid. Fler väntar. Alla förväntar sig en riktig tungviktsmatch när diskussionen på allvar kommer igång i den tyska industrins verkliga jätte, Volkswagen.
Siemens-avtalet satte en boll i rullning. Många – från franska regeringen till svenske ABB-chefen Sten Jakobsson – tog chansen att önska längre arbetstider. Att arbetstidsfrågan gått in i en ny fas stod redan klart i den gångna avtalsrörelsen. När facken krävde fortsatta arbetstidsförkortningar hänvisade arbetsgivarna till ”den tyska diskussionen”.
Nu kan arbetsgivarna, om de skulle vilja, hänvisa inte bara till den tyska diskussionen utan till de tyska avtalen. Förlängda arbetstider lockar. Men jobbgarantier? Stopp för outsourcing? Sänkta chefslöner?
