Metalls och arbetsgivarnas gemensamma kommentarer till Teknikavtalet har väckt stark kritik. Ombudsman Veli-Pekka Säikkälä är en av författarna. Han försvarar kommentarerna bland annat genom att peka på en större tydlighet.
Alltsedan 1981 har Metall gett ut egna kommentarer till Verkstadsavtalet, numera Teknikavtalet.
Men i och med att Verkstadsavtalet i fjol gjordes om till ett månadslöneavtal kom Metall och arbetsgivarna överens om att skriva gemensamma kommentarer.
Varför inte fortsätta med egna kommentarer?
– Det är en styrka med gemensamma kommentarer. Det innebär att vi kan ge samma rådgivning från Metall och Teknikarbetsgivarna. Vi har redan gemensamma kommentarer till stål- och metallavtalet.
Är det inte naturligt att två motparter med motsatta intressen har olika tolkningar av ett avtal?
– Är det inte onaturligt att två parter som enats om ett avtal dagen efter har olika uppfattningar om avtalets innehåll?
Tidigare har vi fått kritik för vad som egentligen gäller i avtalet och vi måste tvista om vad vi är överens om. Det har gjort vårt folk besvikna.
Om man ska vara överens i kommentarskrivandet måste man väl kompromissa?
– Ja, det måste man göra. Visst kan man tycka att vi rört oss mot arbetsgivarnas formuleringar om man jämför Metalls egna kommentarer med de nya gemensamma. Men å andra sidan kan man ta Teknikarbetsgivarnas gamla kommentarer och jämföra med de nya och upptäcka att de också rört sig mot mitten.
Varför inte uttrycka en avvikande mening för att göra Metalls linje tydlig gentemot klubbarna?
– Det gör vi på två sätt. Antingen lämnar vi avtalstexten helt okommenterad eller också skriver vi – eller motparten – att så här tycker vi.
Är det någon vits med att ett kollektivavtal är hundraprocentigt precist? Finns det inte en poäng att lämna över en del till själva förhandlingsmaskineriet att lösa?
– När man sitter och förhandlar om ett avtal är det svårt att förutse alla möjliga konsekvenser. Om vi genom kommentarerna kan skapa en tydlighet som undanröjer många tvister är det bara bra. Vi kommer att få många tvister framöver ändå.
– Men det är kanske bättre att vi kan undanröja många genom gemensamma skrivningar än att Arbetsdomstolen ska tolka avtalet åt oss.
Peka på några skrivningar som innebär förbättringar för metallarbetarna.
– Alltså förbättringarna ligger ju egentligen i själva avtalet. Men en sak som blivit tydligare är skrivningarna kring när man ska jobba övertid. Nu vet medlemmarna vilken arbetsskyldighet som gäller och att de inte behöver riskera sin anställning på grund av arbetsvägran. Dessutom har vi fått svart på vitt att arbetsgivarna måste respektera personliga skäl.
De gamla, egna kommentarerna slog fast att ”någon absolut skyldighet att arbeta övertid föreligger dock inte enligt avtalet”. Men enligt de nya kommentarerna är ”arbetstagaren, inom avtalets ramar, skyldig att arbeta övertid då arbetsgivaren anser detta vara nödvändigt”. Har avtalet förändrats?
– Nej, så står det egentligen också i det gamla avtalet. Det finns ingen motsättning i det som står i de nya och gamla kommentarerna. Vad vi gjort nu är att djuplodat mer om skyldigheterna.
– Det är viktigt för folk att veta när de faktiskt måste jobba övertid. Oklarheten har lett till att många vägrat och därigenom hamnat i situationer där de riskerat anställningen på grund av arbetsvägran.
Men om de gamla kommentarerna slog fast att ”någon absolut skyldighet att arbeta övertid föreligger dock inte enligt avtalet” då måste det alltså ha stått fel?
– Nej då, någon skyldighet att jobba övertid finns inte nu heller om du har vägande skäl.
Om du har integritetsskäl som du inte vill tala om så måste arbetsgivaren respektera detta. Då kan beordringen tas bort. Det här är vi överens om med Teknikarbetsgivarna.
Om arbetsgivarna struntar i integritetsskälen och ändå beordrar övertid?
– Då kan facket gå in och stötta medlemmen med tolkningsföreträde under skadeståndsansvar i enlighet med MBL paragraf 34. Då tar facket fajten och den ekonomiska risken. Det är sånt man har en fackförening till.
En annan fråga, visstidsanställningarna. I de gamla kommentarerna ville Metall att de borde ”begränsas till ett minimum”. Nu är Metall överens med arbetsgivarna om att betona flexibiliteten.
Motiveringen är att det ”är helt nödvändigt för att klara konkurrenskraften”. Vad har egentligen en klubb att sätta emot när arbetsgivaren kan hänvisa till att Metall centralt går med på sådana skrivningar?
– Metalls verkstadsklubbar kan gå till arbetsgivarna och visa vad vi kommit överens om med Teknikarbetsgivarna. Orderingångarna svänger upp och ner, det vet vi. Vad vi skriver är att det är orimligt att arbeta med kortvariga tillsvidareanställningar och ständigt återkommande varsel om uppsägningar på grund av arbetsbrist.
– Då måste vi balansera detta på något sätt. Och då pekar vi på flera olika sätt: arbetstider, visstidsanställningar och bemanningspersonal. Det är olika sätt att balansera flexibiliteten och det måste vi våga stå för.
