A-kassan gav en gång facket ett vapen i lönekampen. Nu blir a-kassan ett vapen i valkampen.
För socialdemokraterna kommer den borgerliga alliansens förslag om sänkt a-kasseersättning och höjd egenavgift som en skänk från ovan. Efter moderatledningens avbön om arbetsrätten och kollektivavtalen kan socialdemokratin lyfta fram a-kassefrågan som bevis på ”alliansens arbetarfientlighet”.
Dels är det fråga om själva ersättningen. Den som går arbetslös över 200 dagar får ersättningen sänkt till max 630 kronor om dagen (i dag är maxbeloppet 730 kronor). Men den som stämplar över 300 dagar ska inte få ut mer än 320 kronor.
Dels är det också frågan om själva a-kassans ställning. Alliansen vill höja den del av avgiften som den enskilde själv betalar till a-kassan från 100 till 250 kronor i månaden. Då kommer många att lämna facket eftersom det blir för dyrt och genom medlemstappet försvagas facket, argumenterar arbetarrörelsen.
Att ge sig på a-kassan är att attackera själva kärnan i den fackliga rörelsen. A-kassan har tjänat som ett vapen i lönekampen i över hundra år. Den unga fackföreningsrörelsen skaffade sig en gång arbetslöshetsförsäkringen för att slå vakt om lönerna. A-kassan blev ett medel att motverka lönesänkningar i lågkonjunktur.
Lönesänkningar var ett stort problem för fackföreningsrörelsen i lågkonjunkturer. Arbetslösa tvingades ta jobb till betydligt lägre löner än vad de tidigare haft.
Med arbetslöshetskassorna försökte den unga fackföreningsrörelsen uppnå två syften:
* Hålla uppe lönerna i lågkonjunkturer. Ingen skulle behöva frestas ta jobb till en lön som låg under avtalet.
* Locka nya medlemmar till facket. A-kassan favoriserade ett långvarigt medlemskap. Ju längre man var med i facket desto högre a-kasseersättning fick man och dessutom under längre tid.
Grafikerna var tidigt ute med en typ av a-kassa som egentligen kallades reshjälpskassa. Den arbetslöse typografen fick en slant när han tvingades resa för att söka nytt arbete.
När Metall startade sin första a-kassa på 1890-talet startades samtidigt en egen arbetsförmedling. Förmedlingen registrerade vilken lön som borde betalas på de enskilda arbetsplatserna. Fick inte facket igenom den önskade lönen såg förmedlingen till att avfolka arbetsplatsen. De anställda sade upp sig och fick ersättning av Metalls a-kassa. På så vis kunde man få upp lönerna i företagen.
Men det här registersystemet knäcktes under 1920-talets massarbetslöshet och lönesänkningar.
A-kassorna var en politisk stridsfråga redan före första världskriget. I ett PM från högerregeringen beklagades att a-kassorna förhindrade arbetslösa från att ”utbjuda sin arbetskraft under rådande avtalsnivå”.
De borgerliga ville redan då att a-kassorna skulle frikopplas från fackföreningarna, medan socialdemokraterna ville ha fackligt förvaltade kassor.
Den senast stora striden om a-kassan utkämpades 1992 då regeringen Bildt ville sexdubbla egenavgiften. Syftet var att dyrare a-kassa skulle knäcka fackföreningens förmåga att driva på lönerna.
Bildts egen ekonomiske rådgivare Lars Jonung underströk det lönepolitiska argumentet för höjd egenavgift. Långsiktigt skulle lönekraven dämpas med dyrare a-kasseavgift, sa han till dåvarande tidningen Metallarbetaren.
– Kopplingen mellan risken för arbetslöshet och höga lönekrav måste bli tydligare.
– Det är som när man kör bil. Saknades självrisk i bilförsäkringen skulle folk säkert köra mera vårdslöst.
Det blev ingen sexdubbling av egenavgiften den gången. Hösten 1992 skärptes den ekonomiska krisen i Sverige och statsminister Bildt gjorde upp med socialdemokraternas Ingvar Carlsson om ett sparpaket. I förhandlingarna om det första sparpaketet försvann Biltds höjda egenavgifter.
Nu har de kommit tillbaka.
