DA-ANALYS: I den fackliga förhandlarkulturen är man nöjd om man lyckas få igenom minst 80 procent av vad man krävt. IF Metall hävdar att förbundet fick igenom 87 procent av sina avtalskrav.
Nu på torsdag tar IF Metalls avtalsråd ställning till de avtal förbundet sa ja till i fredags.
Avtalsrådet samlas i samma lokal i Stockholm, Norra Latin, där dåvarande Metall-ledningen undkom med blotta förskräckelsen då förra avtalet skulle godkännas för tre år sedan..
Den gången röstade över en tredjedel av rådet mot avtalet.
När IF Metalls förbundsordförande Stefan Löfven på torsdag tar den korta promenaden från förbundshuset till Norra Latin behöver han knappast vara särskilt orolig.
Det ska mycket till om avtalsrådet sänker det nya avtalet.
Förbundet krävde 3,9 procent och fick 3,5 (första året). Ett betydligt bättre facit än förra gången då Norra Latins stora aula för en stund såg ut att bli skådeplatsen för gräsrötternas revolt mot dåvarande Metalls förbundsledning.
Ett kollektivavtal kan alltid ses som ett vapenstillestånd mellan arbete och kapital. Förutsättningarna på slagfältet handlar till stor del om konjunktur, vinstnivåer i företag, efterfrågan på arbetskraft. Ju bättre tider, desto lättare har facken att få igenom sina krav.
Årets avtalsrörelse har omgärdats av upprymda bokslutsrapporter och internationella toppbetyg åt svensk ekonomi.
Den som besökte någon av förbundets medlemsträffar i höstas kunde inte ta miste på vilka frågor som hamnade högst på kravlistan inför avtalsrörelsen: reallöneökningar och höjda lägstlöner.
Om någon av alla dessa samtalsgrupper som träffades då, i början av september, skulle ses i dag och utvärdera det nya avtalet så skulle det sannolikt dyka upp sex punkter.
1. Värdet av hela avtalet. Att första avtalsåret få ut 3,5 av begärda 3,9 procent måste betecknas som godkänt. Låt vara att två tiondelar går till en avtalspension som träder i kraft först nästa år och som då inte kostar arbetsgivarna någonting. Med löneglidning hamnar de rena löneökningarna gissningsvis på runt 4 procent om året.
2. Höjningen av lägstlönerna. Förbundet spände bågen i en gammal fråga som facket försummat i decennier. Höjningen blev den kraftigaste sedan 1983. Kravet var 1 400 kronor. Exakt så mycket får den som går på lägsta lön och som varit anställd i ett år. Lägstlönen för den viktiga gruppen nyanställda, där den erfarne polske svetsaren eller den arbetslöse svenske svarvaren riskerar hamna, höjs med 900 kronor. Bara några tior under kravet i LO:s plattform som industrifacken valde att avvika från.
Och vad viktigast är: lägstlönerna beräknas under avtalsperioden att höjas så att gapet minskar upp till den genomsnittliga lönenivån. En trend är bruten.
Att facket tidigare struntat i denna fråga beror på att man varit så fokuserad vid att öka lönerna för dem som är i arbete just nu, istället för att analysera hur det kommer att se ut framöver. Hur ser framtiden ut? Hur kan en framtida lönekonkurrens bemötas? Vilka justeringar i avtalen krävs redan i dag?
De frågorna har återvänt till facket efter att ha varit bortglömda i åratal. Den fackliga organisation som missar analysen och framåtblicken blir lätt tagen på sängen. Och då kan det vara för sent.
3. Arbetstidskorridoren. IF Metall släppte till ytterligare 6 minuter till arbetstidskorridoren i teknikavtalet. Nu kan arbetsgivaren förfoga över 30 minuter varje arbetspass om han inte kommer överens med klubben. I drift med tvåskift får alltså arbetsgivaren en timme per arbetsdag att leka med. Ju fler minuter arbetsgivarna får i korridoren, desto mindre intressant för arbetsgivaren att göra en lokal överenskommelse med klubben om arbetstiderna. Han kan ju välja att gå på stupstocken. Då står klubbarna utan inflytande. Vi är inte där än. Vad händer om nästa avtalsrörelse utspelar sig i lågkonjunktur och arbetsgivarna bara kan tänka sig att växla lönehöjningar mot ännu mer tid i korridoren?
4. Övertid och dygnsvila. Sänkt övertidstak till 150 timmar per år är framgången i arbetstidsbestämmelserna. Liksom skrivningarna om elva timmars dygnsvila med betalningsregler.
5. Tidsbegränsade anställningar. Nu blir det fritt fram för arbetsgivaren att ensidigt kunna visstidsanställa upp till ett år. I dag krävs lokal överenskommelse med facket från första dagen. En allvarlig försämring jämfört med i dag, javisst. Men det kunde ha varit betydligt värre. Den nya regeringens lag innebär fritt fram för arbetsgivaren i två år. Så det nya avtalet är sämre än förut, men bättre än lagen.
6. Gruvs nej. Det var på håret att gruvarbetarnas nej fått sällskap av stål- och metalldelegationen. Stål- och metalldelegationen stod fast vid sitt nej ända tills arbetsgivarnas vd Bengt Huldt störtat in på delegationens sista-minuten-möte strax innan det definitiva svaret skulle lämnas till medlarna vid fredag lunch.
Huldt förklarade inför den upprörda delegationen att det visst fanns utrymme att löneglida lokalt. Därmed vände delegationen från nej till ja. Nu står bara gruvarbetarna utanför.
Tips: gruvarbetarna får sitt underjordstillägg, kanske redan till avtalsrådet på torsdag. Det kostar arbetsgivarna i praktiken ingenting att i det centrala avtalet skriva in det tillägg de redan betalar ut.
Då behöver den lokala lönerörelsen i gruvorna inte bli riktigt lika het. Den riskerar att bli nog dramatisk ändå.
