På lördag inleder socialdemokraterna kongressen som väntas välja Mona Sahlin till ny partiordförande. IF Metall välkomnar henne och förväntar sig en bra dialog.
– Hennes politiska mod väcker beundran, säger Anders Ferbe,
IF Metalls vice förbundsordförande.
Han har lett arbetet med förbundets valanalys. I hans ögon blir Mona Sahlin en bra partiledare.
– Jag tror det. Hon är rutinerad och har med tiden fått mycket politiskt skinn på näsan. Hon är dessutom stabil och har en egen vision av hur partiet bör fungera. Men en avgörande faktor hur pass bra partiledarbytet blir är om hon får rätt folk omkring sig. Det är oerhört viktigt.
Hade du hellre velat se någon annan som partiordförande?
– Nej, inte alls. Mona Sahlin har alltid varit min favorit.
Alltid?
– Ja, hon var min favorit även 1995. Jag gillar hennes ledarstil. Men jag inser att hon har brister i olika frågor och att hon saknar den livserfarenhet och den fackliga bakgrund som många av oss andra har. Men de bristerna går att kompensera, inte minst med rätt folk omkring sig.
– Inom fackföreningsrörelsen förväntar vi oss en bra dialog och en bra diskussion med henne i de frågor som är viktiga för oss. Vi tror att dialogen är viktig i en tid som denna.
Inom facket har det hörts kritiska röster mot Mona Sahlin. Kan du förstå den kritiken?
– En del av den kritiken är svår att ta på allvar. Det gäller i synnerhet den kritik som utgår från vad som hände när det så kallade stoppaketet infördes för sexton år sedan. Stoppaketet antogs av en enig LO-styrelse och partiet i samverkan. Mona Sahlin, då ett ungt statsråd, gjorde det som förväntades av henne.
– Sedan hade hon ett resonemang om arbetsrätten i mitten av 1990-talet. Ärligt talat vet jag inte vad det resonemanget stod för. Hon fick också mycket kritik när medlingsinstitutet inrättades, men den kritiken har tystnat.
– Hon har knappast framstått eller snarare framställts som fackets vän. Men det kan också bero på att vi har varit dåliga på att resonera med henne.
Kan det finnas andra skäl bakom kritiken mot henne?
– Jag tror vissa har svårt att förlika sig med tanken på att en kvinna kan vara partiordförande. Det sägs inte rakt ut, istället döljs det bakom politiska argument.
Kritik mot tillträdande partiledare är å andra sidan inget nytt.
– Inte alls. Varken Per Albin, Erlander, Palme, Ingvar Carlsson eller för den delen Göran Persson undgick kritik innan de valdes. Det hör till kan man säga. Och hellre kritik och granskning än att det är tyst.
Vad är det du gillar hos Mona Sahlin då?
– Hon har en hyggligt bra politisk agenda. Hon tar strid för det hon tror på. Det krävs politiskt mod att driva frågor om segregation, invandring och hbt-frågor på det sätt som hon gjort. Jag behöver inte dela alla hennes åsikter, men jag beundrar hennes politiska mod.
Hur skulle du vilja beskriva tillståndet inom socialdemokratin idag?
– Oj! Ja, det har varit sex månaders sorgearbete. Verkligen sorgearbete. Men det känns bra nu när vi får en ny partiledning och kan rikta in oss på ett offensivt oppositionsarbete med sikte på nästa val.
– Samtidigt ska man komma ihåg att vi lever i ett samhälle som förändrats vad gäller förutsättningar för traditionellt föreningsliv. Det är en helt annan tid än på 1970-talet. Det krävs ett helt annat samtal med människor, ett annat resonemang och där är ledarskapet oerhört viktigt.
Människor upplever ju ett oerhört avstånd till politikerna, även de socialdemokratiska.
– Risken är ju att det utvecklas en politisk överklass. Den behöver nödvändigtvis inte gå fel. Men risken är att när denna politiska överklass går så långt före vanligt folk att ingen ser vart den går. Då uppstår ett farligt gap.
I vilken mån är Göran Persson ansvarig för valförlusten?
– En partiledare har alltid det yttersta ansvaret för den förda politiken och valresultatet. Men det är inte en enda persons verk. Jag värjer mig mot schablonbilden av att om man bara lyfter bort en person och sätter dit en ny så blir det bra. Så enkelt är det inte.
– Persson hade en oerhörd styrka som talare, medialt skicklig som få. Säker i debatterna och kunde förklara komplicerade samband på ett enkelt sätt.
– Svagheten är att Perssons ledarskap inte främjade mångfalden inom partiet.
– Men kom ihåg att alla ledare har ett ansvar. Också arbetarkommunens ordförande, partidistriktets ordförande, ombudsmän – ingen kan gömma sig.
Hur ska man förklara tycker du att arbetarrörelsen tappade arbetslinjen till moderaterna?
– Jag tror inte vi diskuterade igenom vad vi inom arbetarrörelsen menar med arbetslinjen. Alltså hur vi ser på människors skyldighet att jobba. Den där gamla moraluppfattningen att man ska arbeta och göra sin plikt och sedan kräva sin rätt. Det där tänkandet har urlakats.
– Högeralliansen var skickligare. De framstod som om det var de som stod för arbetet som grund för välstånd och de var väldigt konkreta. Den ronden förlorade vi.
Hur ska man förklara att 13 procent av medlemmarna och 7 procent av de förtroendevalda lade sin röst på moderaterna?
– Även en del av våra medlemmar och förtroendevalda såg moderaterna som ett parti som talade om vikten av arbete. Då kan man lätt tänka: ”vi testar dem så får vi se, resten löser vi sedan”. Samtidigt är det svårt att stå emot en valvind.
På samma sätt som mänga arbetare röstade på centern 1976.
– Precis, det finns skäl att tro det. Jag har inte sett några siffror på hur många medlemmar som röstade på centern då, men det var nog en hel del. Skillnaden mot då är att vi blir alltmer lättflyktiga som röstare och mindre partitrogna, enligt valforskningen.
I valanalysen står att ”förbundets trovärdighet skulle ha ökat om vi varit lite mer (s)-kritiska”. Vilken kritik hade ni kunnat föra fram?
– Poängen är att sista månaden före valet slutade vi driva vår egen kampanj och därmed blev vi inte längre den pådrivande kraft vi hade kunnat vara. I exempelvis energifrågan. Vi formulerade inte vad vi själva ville, vi upprepade bara partiets argumentation.
– Facket måste formulera sin samhällskritik och föra ut den. Det glöms bort alltför ofta och vi riskerar lätt att bli självgoda.
Valanalysen innehåller en hel del självkritik. Bland annat om språkbruket. Tecken på att facket, i likhet med partierna tala ovanför huvudet på folk?
– Ibland gör vi det. Språkbruket måste bottna i människors vardag. Annars fungerar det inte.
Är inte det tecken på toppstyrning?
– Det är tecken på en brist om inte annat. En brist i förståelsen hur språket fungerar ute i samhället. När vi säger att vi vill ha arbete åt alla – vad betyder det i Bengtsfors? Vi måste vara trovärdiga och få ner beskrivningen på ett konkret plan.
Nu ska ”arbetslinjen tas tillbaka”. Hur då?
– Det finns ingen annan väg om vi ska fortsätta utveckla samhället. Allas insats behövs. För att ta ett konkret exempel: satsningen på teknikcollege. Där har parterna kommit överens om utbildningssatsningar som knappast kommer att ge några omedelbara effekter, men på sikt, 5-6 år, kommer de positiva effekterna. För oss är arbetslinjen något helt annat än sänkta ersättningsnivåer i socialförsäkringarna.
IF Metall vill också se en framåtsyftande industri- och näringspolitik. Vad kan facket bidra med där?
– En bra omvärldsanalys utifrån våra erfarenheter att jobba i den konkurrensutsatta industrin. Vi vet konkret hur internationaliseringen slår och vilka krav den ställer på oss. Det handlar om investeringar, kompetensutveckling, forskning och utveckling.
Förr producerade facket industripolitiska rapporter, men inte nu. Varför?
– Vi kan säkert bidra med mycket mer än vad vi gör. Även om det behövs en bra teori är det kanske inte teoretiska rapporter som vi ska producera. Vi måste ner på det konkreta planet. Hur kan vi bidra till utveckla jobben på och kring Atlas Copco i Örebro för att ta ett exempel.
– Till vår kongress nästa år ska vi ta fram en näringspolitik som vi hoppas får avtryck även i LO och partiet, och i slutändan i valrörelsen 2010.
Att över en procent av medlemmarna röstar på sverigedemokraterna, hur värderar du det?
– För jävligt. Att ett öppet främlingsfientligt parti med gamla nynazistiska kopplingar får 160 000 röster i riket är ohyggligt. Ett bekymmer, minst sagt. De uttrycker inte bara främlingsfientlighet utan också ett politikerförakt som sammantaget gör dem till demokratins dödgrävare.
Är inte det att göra dem större än vad de är?
– De är inte stora, men trenden är att de ökar. Det är illa nog. De är inget hot mot oss eller mot demokratin. Men de är ett hot mot arbetarrörelsens och demokratins värderingar om människors lika värde. En fjärdedel av våra medlemmar är av utländsk härkomst. De har samma människovärde som de tre fjärdedelar som är infödda svenskar.
Vad ska ni göra då?
– Överallt där främlingsfientligheten dyker upp ska den bekämpas. Vi ska föra diskussionen om hur vi ser på människovärdet. Vi ska ta debatten där de finns och få upp dem till ytan.
– På många ställen har integrationen misslyckats. Där ska vi föra en dialog med människorna och ta deras rädsla på allvar.
Valanalysen skriver om att arbetarrörelsen måste gå till motattack mot sverigedemokraterna och måste också kanalisera det missnöje och den besvikelse som deras väljare känner. Hur då?
– Som i Landskrona nu. Där samverkar fyra fackföreningar i ”jobbare mot rasism”. De tar diskussionerna på arbetsplatserna. Det handlar om ett gigantiskt folkrörelsearbete. Alltför många är tysta nu, nu när det behövs kurage och att man ställer upp för demokratins värderingar.
Försöket att tiga ihjäl dem har alltså misslyckats?
– Absolut. Man måste bekämpa dem, annars kan det gå lika illa som i Danmark som har sitt främlingsfientliga folkeparti.
”Alla ska med” stod det på socialdemokraternas valaffischer i förlustvalet. Vad vill du ha för slogan nästa val?
– Ingen aning. Det kan man inte spekulera om så långt i förväg. Vi måste se utifrån det politiska läge vi har då.
