DA-ANALYS: Bildäck brinner, barrikader byggs, gatorna fylls av demonstranter och facken samlas i Bryssel för att sätta press på arbetsgivarna. Så brukar det se ut på kontinenten när fabriker läggs ned. Men inte här. Varför?
Nedläggningen av däckfabriken i Gislaved och hotet mot Saab Automobile i Trollhättan fick svenska fack att konfronteras med mer kontinentala fackliga arbetsformer för några år sedan.
Ungefär som två tusen Nokia-arbetare i tyska Bochum nu mobiliserar hela stan för att rädda sin arbetsplats.
Det var en lite ovan situation för de svenska fackklubbarna och förbunden att mobilisera utåt och väcka stöd i samhället. Här har kraftsamlingen vanligtvis utsträckt sig till ett och annat fackeltåg, några resolutioner, inkallande av löntagarkonsult och en avslutande MBL-förhandling.
Under 1970-talet brukade facken anordna bussresor till Stockholm uppvakta regering och riksdag. Det är historia.
På kontinenten däremot brinner bildäcken. Varför gör de på detta viset – och inte vi?
En frestande förklaring kan vara att hänvisa till ”det svenska kynnet”. Vi bråkar inte, vi är coolare här upp i Norden.
Men detta ”svenska kynne” hindrade inte Sverige från att ha världsrekordet i strejker under de stormiga 1920- och 30-talen. De sociala spänningarna i kölvattnet på första världskriget och ryska revolutionen var knappast mindre i Sverige än i andra länder. Svenska arbetsplatser var allt annat än fridfulla under de åren.
Visst finns ilskan på svenska arbetsplatser i dag. Visst växer vreden på fabriker som Stora Ensos i Norrsundet som lägger ner trots att den går med vinst. Visst skulle fler vilja visa denna ilska och vrede.
En som har funderat på varför inte vreden resulterar i brinnande bildäck är Ingemar Göransson, utredare på LO, som länge haft anledning att fundera på vad som skiljer olika fackliga traditioner.
Svensk arbetsmarknad har fem viktiga skillnader jämfört med den kontinentala, enligt Göransson. Olikheterna gör sammantaget att hotet är större mot en arbetslös i Tyskland än i Sverige.
1. Löneskillnaderna är mindre i Sverige. Den som mister sitt jobb på Nokia i Bochum hänvisas sannolikt till en anställning hos exempelvis en underleverantör eller ett servicejobb med 25-30 procent lägre lön. I Sverige är skillnaderna mellan industri- och servicejobb betydligt mindre, 5-10 procent. Att byta arbete i Tyskland innebär för många en betydligt större ekonomisk uppoffring.
2. Arbetslösheten är lägre i Sverige. Att förlora sitt jobb i Tyskland innebär en större risk att tvingas ut i lång arbetslöshet.
3. A-kassan är bättre i Sverige. Tyska a-kassesystemet bygger på hårdare villkor och är efter en tid behovsprövad. Det innebär att den arbetslöse i Tyskland då tvingas sälja bil och sommarstuga för att få ut a-kassa.
4. I Sverige är det större möjligheter att få utbildning till en andra chans i arbetslivet. Den möjligheten är näst intill omöjlig i Tyskland som saknar en arbetsmarknadsutbildning och vuxenutbildning av den omfattning vi hittills haft i Sverige – men som nu börjat monteras ned.
5. Bland tyska industriarbetare är nästan alla ensamförsörjare. Färre arbetarkvinnor är ute i arbetslivet. Fallet för familjen blir större när mannen mister sitt jobb.
Kynnet är inte annorlunda. Det är hur samhället är byggt och hoten mot människorna som är olika, enligt Ingemar Göransson. Därför slåss man för sina jobb i Tyskland.
Strukturomvandling är inget nytt för något samhälle. Företag slås ut, nya jobb tillkommer. Svensk fackföreningsrörelse har ställt upp på omvandlingen förutsatt att den inte skadar människorna.
I femtio-sextio år har den svenska strukturomvandlingen knappast omgetts med några uppslitande scener.
Frågan är: vad händer om löneskillnaderna öppnar för mer lågbetalda servicejobb, om otryggheten ökar och a-kassan urholkas, om vuxenutbildningen försvinner och kvinnorna skulle motas tillbaka till spisen?
Med Ingemar Göranssons resonemang skulle bildäcken då kunna börja brinna även här.
