DA-ANALYS: AMF-affären sönderfaller i två delar: Scanias framtid och löntagarnas pensionskapital. När de spåren korsar varandra utlöses diskussionen om makten, ägandet och de framtida jobben.
För några år sedan gjorde LO:s chefsekonom Dan Andersson en sammanställning över löntagarkapitalets storlek.
Han kom fram till att AP-fonderna och olika typer av institutioner med sparade löntagarpengar förfogade över 327 miljarder kronor. Eller 13 procent av börsvärdet.
Om man lade till privata sparandet i aktiefonder och försäkringsbolag fördubblades tillgångarna och andelen av börsvärdet.
Löntagarna hade pengarna, men inte makten. Den fanns kvar i orubbat bo hos finansfamiljer som Wallenberg, Lundberg, Stenbeck och Douglas. Finansfamiljerna hade behållit röststyrkan och därmed det avgörande inflytandet.
Därmed inte sagt att löntagarkapitalet skulle vara en tandlös jätte.
Problemet för de fackliga organisationerna har varit att man inte vetat hur denna jätte skulle kunna bli mindre tandlös.
Att förvalta kapitalet så att pensionerna säkras framöver – det är själva uppdraget. Men vilket näringspolitiskt tänkande kräver det långsiktiga säkrandet av pensionerna? Den diskussionen är allt annat än avslutad.
Förra LO-kongressen, som hölls 2004, beslutade att Landsorganisationen skulle verka för en bred debatt inom fackföreningsrörelsen angående makten över pensionskapitalet. Vilka avtryck gav den? En slutrapport, Ägaransvar och ägarmakt, presenterades. Men debatten har knappast varit livlig.
Årets LO-kongress ser dock ut att diskutera pensionskapitalet. I LO:s kongress-sajt på nätet finns visserligen ännu bara en motion i ämnet, från Handels Stockholmsavdelning
Men kanske kan AMF-affären öka temperaturen i debatten. I ett slag blixtbelystes konflikten mellan framtida maximal avkastning och samtidigt långsiktigt ansvarstagande för företagen.
Frågan om makten, ägandet och jobben är fackföreningsrörelsens eviga följeslagare. Och den har blivit än mer aktuell, än mer brännande – och måhända än mer svårhanterad – i och med pensionskapitalets tillväxt och industrins nya förutsättningar under globaliseringen.
Problemet är vilken roll löntagarnas egna miljarder och inflytandet i institutionernas styrelser ska spela när kapitalströmmarna riskerar slita sönder välskötta industrier. Världens starkaste fackföreningsrörelse har just påmints om en maktfråga som inte går att smita ifrån eller glömma bort. Verkligheten kommer att fortsätta knacka på. I dag Scania, i morgon ett annat företag.
Försäljningen av AMF-aktierna i Scania gjorde åter frågeställningen tydlig: vad gör facket med sitt inflytande? Hur slår man bäst vakt om pensionerna på lång sikt?
AMF Pensions försäljning stärkte MAN:s ställning. Löntagarnas pengar användes till det. En finanschef på AMF får nu bära skulden för att inte ha informerat. LO säger att man är tveksam till affären, men inte emot. Bara tveksam. Det lugnar knappast Scania-klubben och dess medlemmar.
Återstår att se hur stor skadan är. Så länge Investor och Wallenberg-fonderna har över 30 procent tycks Scania kunna förbli ett eget bolag med huvudkontoret i Södertälje. De svenska storägarna backar upp avgående vd:n Leif Östling som hela tiden kämpat mot MAN.
Så länge Östling är kvar är det lugnt. Hans förordnande går ut nästa år. Och så länge Scania fortsätter göra storvinster är det lugnt. De senaste åren har Investor tilldelats den ena miljarden efter den andra när Scania belönat aktieägarna. En sådan kassako släpper man knappast.
Men vad händer sedan? När Östling pensionerats? När vinsterna viker, konjunkturen dalar och Investor och Wallenbergarna måhända tappar intresset?
Då finns ingen Fjärde AP-fond, inget Robur och heller inget AMF Pension med i bilden. Löntagarnas pengar har vandrat ut ur Scania. Och ingen vet vart makten över Scania tar vägen.
