Reallönerna i industrin steg snabbare i Sverige än i Europa under den senaste tioårsperioden. Det visar en ny utvärdering av industriavtalets första tio år gjord av Facken inom industrin.
– Vi ville se hur utfallet har blivit för de anställda, för företagen och för samhället, säger Göran Nilsson, kanslichef på Facken inom industrin som skrivit rapporten i samarbete med ekonomer från förbunden.
Bokslutet för löntagarna visar att reallönerna stigit med 2,2 procent om året under industriavtalets första decennium. Jämfört med en halv procent om året under den föregående tjugoårsperioden.
Jämfört med resten av industriländerna i västra Europa har reallönerna ökat mer i Sverige. Europa-lönerna steg med 1,4 procent under motsvarande period. Tre länder, Finland, Norge och Storbritannien, hade större reallöneökningar än Sverige.
– Vi går i takt med Europa, det riktmärket satte vi upp för tio år sedan. Och det håller fortfarande, säger Göran Nilsson.
Vad gäller fördelningen har kvinnornas löner sakta närmat sig männens löner. Men bara sakta. Kvinnorna har knaprat in ett par procentenheter. Lönespridningen mellan olika grupper inom kollektiven är ungefär densamma.
Däremot hade tjänstemännen en snabbare ökning av lönerna under industriavtalets första hälft. Under senare år har gapet minskat, men fortfarande ligger tjänstemännens löneökningstakt något högre än arbetarnas.
Ett av industriavtalets syften var att stärka industrins roll. För företagen har de tio åren präglats av stigande produktion – bara Sydkorea har haft en snabbare tillväxt i industriproduktionen av industriländerna inom OECD.
Även konkurrenskraften har stärkts gentemot andra länder. Mycket tack vare en kraftig produktivitetsökning. Produktiviteten steg med i snitt 6 procent om året, mot ungefär hälften för resten av Europa.
Detta innebar att företagens konkurrenskraft – när ökning av arbetskraftskostnader och valutaeffekter räknats bort – stärktes med i snitt 2,2 procent varje år gentemot de elva viktigaste OECD-länderna.
Den stärkta konkurrenskraften har gjort att företagen kunnat kapa åt sig mer av förädlingsvärdet. Vinstens andel av det samlade resultatet har ökat medan lönernas andel sjunkit. Under 1980-talet pendlade vinstandelen på mellan 20-30 procent. De senaste tio åren har vinstens andel stigit till mellan 30-40 procent.
– Det här är en del av en internationell utveckling, säger Erica Sjölander, utredare IF Metall.
– Siffrorna visar att de svenska kapitalägarna får en avkastning på sina investeringar som är internationellt konkurrenskraftig.
Till pluskontot räknas också stabilare statsfinanser, sjunkande arbetslöshet, stabila priser – men allt är väl inte industriavtalets förtjänst?
– Nej då, inte alls, säger Göran Nilsson. Mycket beror på den ekonomiska politiken, att vi haft en bra struktur på industribranscherna, att folk har jobbat bra och att Sverige gynnats av globaliseringen.
– Men industriavtalet har gett ett viktigt bidrag till en bra ekonomisk utveckling.
– När vi hade problem på 1970- och 80-talet skyllde man på lönebildningen och fackföreningarna. Nu går det bra, den onda cirkeln har brutits och det har industriavtalet medverkat till.
I det överlag positiva bokslutet över det första decenniet finns dock en skönhetsfläck. Göran Nilsson:
– Löneökningarna var för låga 2006. De borde ha varit högre.
Läs hela rapporten Facit efter 10 år med industriavtalet.
