De fackliga villkoren vid svenska företag i Indien är i dag hyfsade. Men de kan snabbt försämras.
Det är en av de slutsatser som kan dras av det projekt som IF Metall och Unionen bedriver i den indiska staden Pune. Där finns den största koncentrationen av svenska industriföretag utanför Sverige: Atlas Copco, Alfa Laval, SKF, Sandvik, Seco Tools och Tetra Pak.
Projektet presenterades i går av IF Metalls klubbordförande vid Atlas Copco i Örebro Lars-Erik Soting tillsammans med journalisten Mats Wingborg som dokumenterat projektet.
Att vara anställd på ett svenskt företag som Atlas Copco innebär att man har en förhållandevis bra lön. Att tjäna 3 500 kronor i månaden är betydligt mer än en genomsnittlig, anställd indisk arbetare. Och mångdubbelt mer än den överväldigande majoritet indier som arbetar i den informella, oreglerade sektorn av ekonomin.
– Chefer byts snabbt i de här företagen och det finns knappt några svenska chefer kvar i de här företagen. När vi upptäcker orättvisor kan vi visa koncernledningen i Sverige för att peka på problemen, säger Lars-Erik Soting.
– Därför är det viktigt för oss att se hur det ser ut på plats.
Den fackliga verksamheten står inför tre hot, enligt Mats Wingborg:
– Det byggs frizoner där facket inte får tillträde. Företagen anlitar alltmer av bemanningsföretag där de inhyrda bara tjänar en tiondel av de anställdas löner. Dessutom är det vanligt att vissa kategorier inte får tillhöra facket.
Lars-Erik Soting:
– Vi har sett hur montörer klassas som ”management” trots att de är arbetare. Men de får sannerligen inga management-löner. Som ”management” får inte tillhöra facket.
– På samma sätt ha vi sett hur inhyrda arbetare inte får samma mat som de fast anställda. De är till och med hänvisade till särskilda matköer.
– Detta händer på svenska företag och det här kan vi upplysa koncernledningarna om.
