DA-ANALYS: Volvo Personvagnar står inför sin värsta kris någonsin. Försäljningen sjunker, förlusterna stiger och i bakgrunden styr en utfattig amerikansk ägare med egna, halvtomma fabriker dit delar av Sverige-tillverkningen skulle kunna flytta.
Gårdagens besked att Torslandafabriken skulle gå ner från treskift till tvåskift var knappast oväntat. De signalerna kom redan i februari då det stod klart att Volvos försäljning dalade.
Det oväntade var snarare sättet som nerdragningen offentliggjordes på. Facken fick beskedet via media, inte vanligt på Volvo där ledningen alltid varit noga med att informera facket om förändringar i produktionstakt.
En ny, hårdare attityd från ledningen? Eller ett tillfälligt avsteg från rutinerna som tecken på plötslig frustration?
Hårdare tider väntar Volvo Personvagnar och dess 25 000 anställda.
Kallduschen kom för någon månad sedan då Volvos ägare Ford för första gången särredovisade Volvos resultat för det första kvartalet. Minus 884 miljoner kronor. Jämfört med plus 550 miljoner för ett år sedan.
Ford-ledningen i Detroit avkrävde en åtgärdsplan av Volvochefen Fredrik Arp. Men hans första plan hamnade i papperskorgen. Hårdare tag efterlyses nu.
Det finns tre akuta orsaker till Volvos problem.
1. Dollarkursen. Volvo går runt när dollarkursen ligger runt 7:50 kronor. I dag skvalpar den runt 6 kronorsnivån, ibland under.
2. USA-marknaden. ”Den har kollapsat”, förklarar Fedrik Arp i dagens Göteborgs-Posten. USA köper en fjärdedel av Volvos produktion. I fjol backade efterfrågan från USA med hela 9 procent.
3. Dyrare råvaror. Inköp av exempelvis stål, olja och metall blir allt dyrare.
Till det ska läggas ett otidsenligt modellprogram med törstiga bilar. Volvo har knappast lyckats profilera sig med någon miljövänlig bil, där ligger konkurrenterna långt före.
Enligt Fredrik Arp innebär sjunkande dollar och dyrare råvaror att kostnaderna för företaget stiger med hela 13 miljarder kronor om året. Att kompensera detta med att ta ut högre pris på bilarna låter sig inte göras. I synnerhet inte på den viktiga USA-marknaden där företagen tävlar med frikostiga rabatter.
Amerikanska marknaden har säckat ihop förr. Och då har det alltid spekulerats i att Volvo skulle flytta tillverkning dit utan att något hänt.
Den diskussionen förs även nu. Skillnaden mot förr är att nu har Volvo Personvagnar en amerikansk ägare med egna halvtomma fabriker. Det betyder inte att man kan flytta tillverkning från en dag till en annan över länderna. Volvo är fastvuxen i den europeiska och framförallt västsvenska leverantörsmyllan som förser Torslanda och belgiska Gent med komponenter.
Men under åren har Volvo växt samman med Ford. Volvo delar allt mer med Fords bilar, vilket – teoretiskt – skulle göra det lättare att på sikt börja tillverka Volvo i USA. Men det är ett scenario för några år framåt och har inget med dagens volymsänkning med färre producerade bilar att göra.
Volvo måste brottas med två frågor: Hur ser framtiden ut efter 2012 då dagens modeller ska ersättas med nya? Hur ska företaget klara sig fram till 2012?
Två frågor och två parallella diskussioner där sista ordet tillfaller en ägare som inte har några pengar och som kanske, när allt kommer omkring, egentligen inte alls vill äga Volvo.
Krafter inom Ford vill sälja Volvo för att få in pengar till det sargade moderföretaget. Men Fordledningen har motsatt sig försäljning. Än så länge.
Klart är att Volvo Personvagnar skulle kunna säljas till betydligt lägre pris än vad Ford köpte för. Ford betalade över 50 miljarder kronor. Nyligen skrev man ner värdet på Volvo till hälften, 25 miljarder.
Volvos värde varar, hette det i den gamla reklamen. Frågan är: varar värdet till 2012? Och sedan?
Frågetecknen – och oron – hopar sig kring Volvo Personvagnar.
