DA-ANALYS: Det är dags för Saltsjöbadsavtalet 2.0. En uppdatering av ett huvudavtal som ska reglera umgängesformerna för motstridiga intressen i ett störningskänsligt samhälle.
När LO och SAF, i skuggan av Berlin-OS 1936, satte sig för att förhandla var det mot en stökig bakgrund.
Då 1936, sjönk världshandeln, världens länder reste tullmurar, diktaturer bredde ut sig, inbördeskrig rasade och motsättningarna mellan arbete och kapital slet sönder samhällen i efterdyningarna av den stora depressionen. I Sverige noterades världsrekord i strejker och lockouter.
Knappt något annat lands arbetsmarknad kunde på den tiden mäta sig med den svenska när det gällde förlorade arbetsdagar på grund av konflikt.
Då hade arbetsgivarna i Saf fått en ny pragmatisk ledning under borgarrådet i Stockholm, Gösta Söderlund och Asea-chefen Sigfrid Edström. De insåg att man måste kompromissa med arbetarrörelsen av två skäl. Dels för att uppnå långsiktig, stabil arbetsfred. Dels för att hålla politikerna borta, inklusive högerpolitikerna som krävde hård, antifacklig lagstiftning.
Parterna skulle själva göra upp om spelreglerna på arbetsmarknaden, sa den nya Saf-ledningen. Och fick LO med sig.
Arbetsgivarna krävde uppstramning på den fackliga sidan. Det fick bli ett slut på strejkandet.
Fackföreningsrörelsen förväntade sig å sin sida stopp för användning av strejkbrytare. Och att kollektivavtalets ställning skulle stärkas.
När LO, PTK och Svenskt Näringsliv i dag, mitt under Peking-OS, inleder förhandlingarna om ett nytt huvudavtal är det i en helt annan miljö.
Vi är långt ifrån världens strejktopp. Konflikter på arbetsmarknaden tillhör undantaget.
Men det moderna industrisamhället – utan lager, där allt ska levereras i exakt rätt tid – är ett störningskänsligare samhälle. En konflikt vid en enda underleverantör till bilindustrin kan få både Torslanda och Trollhättan att stanna.
Därför kräver Svenskt Näringsliv skärpta konfliktregler. Det är arbetsgivarnas hjärtefråga.
Tror verkligen arbetsgivarna att LO:s medlemsförbund kommer att gå med på att luckra upp sin rätt att utlösa en konflikt?
Knappast. Det vore naivt.
Det enda arbetsgivarna med någorlunda realism kan förvänta sig är möjligen ändrade procedurregler. Alltså: att det blir något krångligare att utlösa en blockad eller en strejk. En längre startsträcka med ökat inslag av medling. Mer än så lär nog Svenskt Näringslivs Jan-Peter Duker knappast hoppas på.
Arbetsgivarna vill också se en uppluckring av anställningsskyddet. Cirkeln sluts. Det var nämligen Saltsjöbadsavtalet som en gång bromsade de godtyckliga uppsägningarna. Gustaf Söderlund, Saf:s vd, insåg att frågan annars skulle tas hand om politikerna och såg därför till att baka in en form av anställningsskydd i huvudavtalet.
LO:s krav på stopp för strejkbryteriet sa Saf ja till. Men det var ingen större eftergift för arbetsgivarna. Saf-krönikören Hans de Geer skriver i sin bok Arbetsgivarna – Saf i tio decennier: ”Det var inget svårt beslut för arbetsgivarna. Den tekniska utvecklingen hade kommit strejkbryteriet att spela ut sin roll”.
Att LO och Saf efter drygt två års förhandlande kom överens förvånade många. De hade knappt talat med varandra under tre decennier, allt sedan storstrejken 1909.
Men de frågor som Saltsjöbadsavtalet reglerade – förhandlingsordningen mellan parterna, regler för uppsägning och permittering, om tredje mans ställning, samhällsfarliga konflikter – hade tröskats av ett halvdussin statliga utredningar. Manegen var krattad.
I dag, tisdag, startar parterna däremot från noll. Bara vinterns och vårens samtal ligger till grund för de kommande förhandlingarna.
Saltsjöbadsavtalet tog två och ett halvt år att förhandla fram. Och nu?
Allt handlar om kompromissvilja. Lavaldomen – ödesfrågan för kollektivavtalets ställning – kastar sin skugga över förhandlingarna. Löser vi inte den frågan blir det inget huvudavtal, har LO:s Erland Olausson sagt.
Laval kan bli första häcken hela processen snavar på.
Texten korrigerad 19 augusti.
