DA-ANALYS: Att Volvochefen Fredrik Arp sparkas kommer knappast oväntat. Men han får inte foten för att han skulle ha mopsat sig mot ägaren Ford. Tvärtom, Arp har varit Fords springpojke. Men en oduglig och kantig sådan, sägs det.
Om Fredrik Arp sägs ofta att han inte var någon samarbetsman av det klassiska Volvo-snittet.
Han kom från Trelleborg AB år 2005 och minnesgoda TV-tittare kanske kommer ihåg ett inslag från nedläggningen av Trelleborgs gummifabrik i Viskafors 1990. Där informeras de anställda av företagets dåvarande vd Fredrik Arp som avslutar sin information med orden ”och nu kan ni gå tillbaka och jobba”.
På Volvo dröjde det inte länge förrän facket upptäckte att en helt ny, kyligare ledarstil präglade företagsledningen.
Men Ford sparkar knappast Fredrik Arp av omtanke om facket.
Inte heller kan Fredrik Arp fullt ut lastas för Volvos dåliga resultat de senaste åren som till stor del beror på utomliggande orsaker som valutakurser och råvarupriser. Han tillträdde som sagt för tre år sedan och under den tiden har det varit ömsom vin, ömsom vatten. Det har både satts produktionsrekord och noterats storförluster.
Långt allvarligare är att Fredrik Arp inte accepterats i organisationen, i det Volvo han varit satt att leda.
Om Fredrik Arp sägs också att han helt enkelt saknade den kompetens som krävdes för chefsjobbet på Volvo. Han var en duktig ekonom, men likväl en ekonom som – visade det sig – inte kunde tillräckligt mycket om bilstrategi och produktprogram.
Han upplevdes helt enkelt alltför okunnig för jobbet.
Arp kom till Volvo som lite av en outsider. Visserligen från ett företag inom i bilbranschen som är en stor leverantör med 25 000 anställda i ett hundratal fabriker runtom i 40 länder. Men det är en sak att leda en leverantör, en helt annan sak att chefa över leverantörens huvudkund, biltillverkaren.
Brister man i kompetens och dessutom har en arbetsstil som stöter sig med omgivningen – då är det svårt att få den acceptans i organisationen som krävs. I synnerhet om man, som nu, ska leda ett företag i rejäl motvind.
Men Ford trodde på honom. ”Fredrik Arp har en imponerande erfarenhet inom tillverkning och försäljning och jag är glad att han accepterat utmaningen”, sa Fords Europachef för tre år sedan när headhunting-företaget gjort sitt och ägaren sedan sagt ja
Och Ford belönade honom därefter. Den bristande erfarenheten och kompetensen till trots: Arp cashar in mer än dubbelt så mycket som sin företrädare, Volvoveteranen Hans-Olov Olsson med 39 år i företaget.
Men nu har Ford tröttnat. Ford klarade inte av att höra organisationsmaskineriet gnissla längre. Att sparka Volvo-chefen var ett utslag av ren och skär pragmatism. Om Volvo ska ta sig igenom den nuvarande, allvarliga krisen måste man ha en ledning som är accepterad inom organisationen. Annars fungerar det inte, i alla fall inte i ett svenskt företag som i decennier sagt sig vilja odla en helt annan anda. Det insåg Ford.
Den här gången hämtas chefen inifrån bilindustrins kärna, från Ford Europa där nye Volvo-vd:n Stephen Odell är andreman. Han kommer från marknadssidan och har i 28 år ägnat sig att kränga både Ford, Jaguar och Mazda på flera kontinenter.
Med Odells övertagande av chefsstolen får Volvo Personvagnar en än mer engelskdominerad ledning. Utöver vd:n är redan i dag andremannen (kallad ”chief operating officer”), finanschefen, marknadschefen och designchefen engelsmän.
Frågan är om den laguppställningen får Volvos premiumkonkurrenter Audi, BMW, Mercedes och Lexus att skälva. Det var länge sedan engelsk bilindustri rosade marknaden och den har aldrig befunnit sig i den framkant där Volvo anser sig höra hemma.
Mer anmärkningsvärt ar att den man som i dag gav Fredrik Arp foten, Volvo Personvagnars – engelske – styrelseordförande Lewis Booth så sent som för ett år sedan deklarerade i branschtidningen Automotive News: ”Volvo är ett svenskt företag och ska med rätta styras av en svensk.”
Det svänger snabbt i den oberäkneliga personbilsbranschen.
