DA-ANALYS: I Europa betalar staten permitteringslön – men inte i Sverige. Här varslar vi i stället. Trots fackets protester tog den socialdemokratiska regeringen bort de statliga bidragen till permitteringslönerna 1995. Men frågan är om de hade haft någon effekt i dag.
När dåvarande socialdemokratiske arbetsmarknadsministern Anders Sundström talade för att permitteringslönesystemet skulle avskaffas väckte det ont blod i fackliga kretsar.
Några fackliga riksdagsledamöter, däribland metallarbetaren Sven-Åke Nygårds, argumenterade emot sin arbetsmarknadsminister.
1995 var regeringen i full färd med att sanera de sargade statsfinanserna som befann sig i ett uselt tillstånd efter den plågsamma krisen några år tidigare. Med slopandet av permitteringsstödet skulle staten spara uppåt en 300 miljoner kronor om året.
Nygårds och facket svarade: besparingen blir högst 50 miljoner.
En facklig företrädare som opponerade sig mot regeringen var LO:s dåvarande avtalssekreterare – och sedermera arbetsmarknadsministern – Hans Karlsson. I dag säger han:
– Vi tyckte att det var jätteknäppt och kontraproduktivt av regeringen. Det utvecklade sig till det allra hetaste av rosornas krig, alla kategorier.
”Rosornas krig” kallades motsättningarna mellan fackföreningsrörelsen och socialdemokratiska partiet under 1980- och 90-talet.
För LO fanns det skäl att opponera sig mot avvecklingen av permitteringslönesystemet. Fördelen med systemet, ansåg man, var att staten stod för en solidarisk finansiering.
– En rationell försäkringslösning där företag gavs chansen att övervintra, säger Hans Karlsson.
Fackets protester bet inte på regeringen.
– Vi fick inget som helst gehör. Bara ett krasst besked att ”det spelar ingen roll vad LO säger”.
Hans Karlssons dom är hård.
– Den här delen av krishanteringen var den mest brutala. I detta avseende fanns det inte mycket till eftertanke i regeringens ekonomiska sanering.
Permitteringsbestämmelser har funnits länge. I Saltsjöbadsavtalet reglerades de för första gången och Metall slöt ett eget avtal med Verkstadsföreningen 1964 (som fortfarande gäller och som innebär att företaget står för hela kostnaden).
Det system som gick i graven 1995 infördes tio år tidigare efter en uppgörelse mellan arbetsgivarorganisationen Saf, LO och staten.
De tre parterna kom överens att avsätta 0,05 procent av arbetsmarknadsfondens tillgångar till ett myndighetsutövande bolag, IUP (Institutet för utbetalning av partsavtalade ersättningar).
Där fanns pengarna som betalades ut när företag tillfälligt krisade. Inga större summor betalades ut. Under de tio åren utbetalades i snitt 75 miljoner kronor om året. Största utbetalningen på 200 miljoner kronor gjordes under nittiotalskrisens värsta år, 1992. Särskilt stort var behovet inom verkstadsindustrin. Av de 58 600 personer som fick permitteringslön det året fanns nästan hälften inom verkstadsindustrin.
Den som permitterades fick full lön. Företaget stod för 45 procent, statsbidraget täckte ytterligare 45 procent. Resterande 10 procent stod arbetsgivarna för som kollektiv, via en insamlingsmodell.
Det visade sig snart att Saf ville lämna modellen.
Modellen hade sina fördelar. Systemet tillät exempelvis företag att gå ner på fyradagarsvecka och permittera de anställda den femte dagen. På så vis kunde man dryga ut på permitteringspengarna under en längre tids nedgång.
Högst 30 ersättningsdagar per år var tillåtet. Meningen var att pengarna skulle betalas ut till företag som befann sig i en tillfällig svacka. Förutsättningarna för att få stödet var att nergången var kortvarig.
Gårdagens permitteringslönemodell skulle knappast ha hjälpt mycket i dagens omfattande kris. Villkoren för att permitteringslön skulle utbetalas var ju att nedgången var tillfällig.
Exemplen från Europa där de anställda permitteras har en stor fördel: de anställda finns kvar den dag konjunkturen vänder. Att nyrekrytera tusentals arbetare när uppgången drar igång kostar tid och pengar. Men det är just det som gäller i Sverige i dag. Varsla och säg upp.
Därför gäller det att hitta en ny modell. IF Metall har föreslagit arbetsmarknadsutbildning på företagen som alternativ till varsel. Samhället skjuter till a-kasseersättning, företagen fyller på med resten av lönen och får behålla personalen som utbildas. Ungefär som Volvo-chefen föreslagit.
Men statsminister Reinfeldt tycker att AB Volvo med sina miljardvinster kan bekosta utbildningssatsningar själva.
Visst, AB Volvo har med sina lastbilar, anläggningsmaskiner och bussar de senaste fem åren gått med 75 miljarder kronor i vinst. De har delat ut cirka 30 miljarder till aktieägarna. Företaget har därutöver investerat drygt 40 miljarder i sina fabriker. Höga vinster, mycket till aktieägarna, ännu mer till investeringar – det är väl så kapitalistiska, vinstmaximerande företag förväntas uppträda.
De goda siffrorna till trots, vad som är allvarligt för företaget i dag är det negativa kassaflödet. Med andra ord: det försvinner mer pengar ut än vad som kommer in.
Kassaflödet – inte historiska vinster – påverkar företagets soliditet, alltså dess långsiktiga förmåga att stå emot påfrestningar. Den som har ett negativt kassaflöde lockar knappast några investerare. Och får knappast heller några krediter från njugga banker.
Om enskilda företag – där de flesta i dag har negativa kassaflöden – förväntas fixa utbildningssatsningar själva blir det inte många som kommer till skott. Därför fortsätter jakten på en ny modell. En modell som hanterar människor som det dyrbara humankapital som det nyindustriella kunskapssamhället säger sig bygga på.
Alternativet är det redan kända: fortsatta varsel.
