DA-ANALYSArbetsgivarna hävdar att vägen ur krisen blir skakig. Facket påstår att återhämtningen är på gång och att det finns pengar. Välkommen till slaget om världsbilden.
Avtalsrörelsens första rond. Det är den vi ser just nu. Tema: industrins konkurrenskraft.
Frågorna som det tvistas om är många. Har vi lämnat krisen? Hur bräcklig är den förväntade uppgången? Tål industrin löneökningar?
Svaren beror på hur man snickrar sin världsbild. Men svaren beror också på vad man väljer att betona.
Att arbetsgivarna inför varje avtalsrörelse målar upp hot och osäkerhet hör till vanligheterna. Den här gången kan de luta sig mot ett år av historiskt fall i produktionen. En kris som slagit ut 50 000 jobb bara i verkstadsindustrin.
Teknikföretagens chefsekonom Anders Rune presenterade i dag sin konjunkturprognos på underleverantörsmässan i Jönköping. Den kan sammanfattas i fyra ord. Bättre, men inte bra.
Han kunde inte ha valt bättre miljö att presentera den dystra prognosen. Ingen sektor har drabbats så skoningslöst av krisen som just bilindustrins underleverantörer.
Det vet IF Metall. Och de vet naturligtvis omfattningen av krisens härjningar. 50 000 medlemmar har på ett år förlorat sina jobb, förbundet har tvingats till ett smärtsamt krisavtal och nu slår krisen mot själva förbundskontoret där vart fjärde jobb ska bort.
Ändå finns, resonerar förbundet, ett löneutrymme på 2,6 procent nästa år.
Att facket ser ett löneutrymme beror på att de betonar andra saker än arbetsgivarna.
Teknikföretagen argumenterar utifrån produktionsbortfall. Minskade volymer på 30, 40, 50, ja i vissa sektorer upp till 60 procent talar sitt tydliga språk.
Produktionsbortfallet fick snabba konsekvenser. Kostymen anpassades raskt till den drastiskt krympta efterfrågan. Varsel och efterföljande uppsägningar stod som spön i backen. Som sagt, 50 000 personer förlorade jobbet inom verkstadsindustrin på ett år.
Med färre anställda kapas kostnaderna för företagen. Och det märks nu i räkenskaperna.
Man kan bara jämföra andra kvartalet med det tredje i år. Det tredje kvartalet visar betydligt bättre resultat än det andra.
Vinstmarginalen – vinstens andel av försäljningen – under andra kvartalet låg i snitt på 1 procent för arton större företag inom IF Metalls avtalsområden.
Tredje kvartalet hade vinstmarginalen stigit till 7 procent. Bara tre företag (Sandvik, SSAB och AB Volvo) visar minussiffror. Till och med Scania visar ett plus, trots att man finns på den hårt prövade lastbilsmarknaden som mer eller mindre kollapsat.
Ett verkstadsföretag som Electrolux nådde under tredje kvartalet en vinstmarginal på 8 procent. Vilket är historiskt högt för den svenska vitvarutillverkaren som nyligen flaggade för att lägga ner spistillverkningen i Motala.
För drygt tio år sedan inledde Electrolux sin jakt efter bättre resultat. Målet var just 7-8 procents vinstmarginal och medlet hette stängda fabriker i väst och ökad utflyttning till låglöneländer i öst. Nu, mitt i krisen, har koncernen närmat sig det långsiktiga målet.
Från gruvorna kommer alltfler signaler att efterfrågan håller på att dra igång. Gruvorna ligger tidigt i konjunkturcykeln och kan därför vara tecken på en bredare uppgång. Företag som LKAB och Boliden visar på plus tredje kvartalet efter ett besvärligt andra kvartal.
Att de arton företagen så raskt kunnat visa på plus trots det dramatiska fallet i efterfrågan ger facket ett argument i diskussionen om flexibilitet. Att arbetslösheten snabbt ökar och företagen samtidigt vänder minus till plus kan ses som ett exempel på hur den svenska arbetsmarknaden förmår anpassa sig till tvära kast i efterfrågan.
I senaste numret av The Economist jämförs hur snabbt arbetslösheten ökat i femton industriländer under rubriken ”Flexibilitetens pris”. Sverige hamnar på en fjärde plats. Bara i Spanien, USA och Tjeckien har arbetslösheten ökat fortare.
Lättheten att kvickt göra sig av med 50 000 anställda inom industrin förbättrade i ett slag företagens kassaflöden. Därför står de flesta företag på plus just nu.
I denna verklighet hämtar facket argument för sitt 2,6-procentiga lönekrav. Arbetsgivarna talar hellre om dramatiskt produktionsbortfall och osäker uppgång. Var och en väljer sin världsbild. Rond ett har bara börjat.
