Krönika mars 2011
Moa-priset delades nyligen ut till Anneli Jordahl – ”en skribent i Moas anda”. När jag blickade ut över hörsalen i ABF-huset såg jag de grå frisyrerna. Hur de nickade intelligent, instämmande, igenkännande när Ebba Witt Brattström placerade Jordahls författarskap i en lång litterär kvinnotradition. Hamnade efter prisutdelningen i en diskussion om ”kulturtanten”. Hon som av (Stockholms) medier beskrivs bära träbrosch, keramiksmycken, fotriktiga skor, tunika. Hon är publiken på teatern, signeringskön på bokhandeln, minglet på museet. Hon lånar böckerna, ser filmerna, lyssnar på konserterna. I ”kulturbarometern” bekräftas saken, ”kultur-tanten” är flitigast av alla kulturråttor.
Sedan Svinalängorna kom ut 2006 har jag besökt hundratals bibliotek och andra litterära scener. Samma grå frisyrer i publiken i Jönköping, Kiruna och i Växjö. Dessa nickande kvinnor. Som är så belästa, bildade. Denna kunskapsbank, kunskapsarsenal. Denna tysta nickande kloka tant, som när hon öppnar munnen alltid säger något smart. För mig så fjärran keramiksmycken och tunikor. Snarare bär hon sin prydliga beige kappa, sin stickade mössa. Hon köper böcker, och hon läser dem. Tveklöst, hennes bästa kännetecken: Den skärpta blicken, det intelligenta nickandet.
Många var vi som aningslöst gnolade på Robert Brobergs hyllningslåt Bredaschlade tanter, tanterna som tog plats för två och hade ”bröst med tröst för ett helt manskap”. Vidare hade de förkläde och det viktigaste i deras liv var bullar och pannkakssmet.
Var vore jag – utan alla dessa tanter!?
vad gjorde jag – utan deras varianter:
på havreflarn och toscabullar
mandelkex med vaniljsås
ouuh! I’m a coockiefreak!
virvelsmet med kokosblää
äppeljox med chokladsås /…/
Konstnären Susanne Arwin hade en annan bild av tanten. Kunde inte glömma urkraften i den handväska som svingades mot ett nazistiskt demonstrationståg. Jo, man har sett dem, kvinnorna som ställer sig framför stridsvagnar också. ”Den svenska tanten” står sedan 2005 staty i Växjö. Helfigur, brons, 167 centimeter. Jubel, eftersom statyn i allmänhet är en man, inte sällan en muskelman på hästrygg.
För några år sedan åkte jag buss med min yngsta dotter. Plötsligt pekade hon storögt ut genom fönstret och utbrast:
– Titta mamma, där är reklam med tjejer som har kläder på sig!
2008 blixtrade så ”statyupproret” förbi. ”Endast 1 av 10 statyer i Sverige föreställer en kvinna med namn och kläder på.” Tidningen Amelia listade namn på tänkbara kvinnostatyer med kläder på: Barbro Alving, Sigrid Hjertén, Fadime Sahindal, Katarina Taikon, Elise Ottesen Jensen med flera.Bra idé, borde följas upp.
Vem är ansvarig, kulturministern?
Själv föreslår jag statyn Kulturtanten. Med eller utan keramikbrosch och tunika. Men hon ska ha grå frisyr, begåvad blick och hon ska nicka intelligent.
