Har facket glömt bort sina arbetslösa medlemmar? undrar Per Gustafsson och Tomas Hammarström. Att alliansregeringen tuffat till villkoren för arbetslösa och sjuka är en sak. Men fackens kamp för rättvisa villkor borde höras och synas mer.
Den 14 december 2008 protesterade tusentals människor på Mynttorget i Stockholm och 23 andra platser i Sverige mot försämringarna av a-kassan. I december hade över 300 000 namnunderskrifter lämnats till regeringen.
Sedan dess har det blivit för tyst, tycker Tomas Hammarström och Per Gustafsson i Bengtsfors. Som om både politiker och fackförbund har glömt hur verkligheten ser ut för den som är arbetslös.
Verkligheten för Tomas och Per, det är att leva på en a-kassa som ger 9 600 kronor efter skatt. Att vara två av 966 arbetssökande som ska slåss om ortens fem jobb. Att närma sig fas 1, fas 2 och sedan fas 3, där de ska jobba gratis på företag som får 5 000 kronor i månaden för att ta emot dem.
– Vilken arbetsgivare vill anställa när de kan få betalt för att ta in någon? undrar Per.
De träffas varje dag. De letar efter jobb på nätet, hör sig för bland folk de känner, går vidare på tips de fått och skriver ansökningar. Och så diskuterar de. Hur a-kassan har blivit sämre och hur sjuka behandlas i dag.
– Jag förstår inte hur den här politiken är tänkt att gynna samhället, säger Per.
Det har varit alliansregeringens politik att strama åt, men Per och Tomas är besvikna på sina fackförbund, IF Metall och Pappers. Som arbetslösa medlemmar känner de sig bortglömda.
– Facket förhandlar och slåss om två tre procent högre löner varje år för de som har jobb. Men det finns ingen som förhandlar för att arbetslösa ska få högre ersättning. Vi är också medlemmar i facket. Vad gör de för oss? undrar Tomas.
Det är nio år sedan taket i a-kassan höjdes och klyftan mellan dem som har jobb och dem som är utan växer.
– Det är dags att de lättar på röva och gör någonting, säger Per.
När Tomas har pratat med LO, IF Metall eller Socialdemokraterna har han fått till svar att ”det finns inte mycket att göra, för svenska folket har röstat så här”.
– Men det är väl nu det behövs mer än någonsin! Sätt press på politikerna!
De nämner Kommunal, som stått på Mynttorget varje torsdag mellan november 2007 och valet i höstas. Att inte IF Metall och Pappers anslöt sig är uselt, tycker de.
– Ordna med bussresor och samla medlemmar. Med 50 000 människor på gatan kan politikerna inte blunda längre, säger Tomas.
De tänker också att topparna i LO och fackförbunden har kommit för långt ifrån sina medlemmar. Att höga löner och goda pensionsvillkor har fått dem att glömma.
– De vet ju absolut inte hur det är att leva på 9 000 kronor i månaden, säger Per.
Tomas tvivlar på att de förstår hur allvarlig situationen är för många människor.
– Det är ingen som slåss för de svaga i samhället längre.
