DA ANALYS
Tänk er om Milans lagledning tvingade Zlatan att börja spela i c-laget och sluta med dribblingar och klacksparkar. Det är ungefär vad Outokumpu kräver av sina svenska anläggningar.
För trettio år sedan växlade svensk stålindustri spår. Den gjorde det efter en djup kris under senare delen av 1970-talet då det svenska stålet inte längre bet lika hårt.
Nya konkurrentländer pumpade ut stål i stora mängder och till lägre priser än de svenska.
Svensk stålindustri tvingades tänka om. Stålkartan ritades om, verksamheter slogs ihop men framför allt: stålindustrin satsade på nischer i stället för massproduktion. Specialitet istället för volym.
Omsvängningen blev ett lyckokast. Och i tre decennier har vi trott att den vägen bär.
Strax före midsommar hördes andra signaler. Från Outokumpu, finsk statsdominerad storägare i svensk stålindustri.
Outokumpu ska hädanefter satsa på volym före nisch. Och det kommer att märkas långt ute i de svenska bruksorterna.
Inte minst i Långshyttan. Tills nu en världsspelare i tunna rostfria stålband.
En liten vass spelare i världsformat. Visserligen skadedrabbad och lite haltande under de senaste säsongerna. Men detta i en tid då hela världens stålindustri linkat fram under sviterna efter finanskrisen.
Outokumpu tror att kuren heter ”bort med nischproduktionen”. Långshyttan ges blott ett år på sig att vända förlust till vinst – med ett gammalt koncept de lämnade för länge sedan.
Förra veckan kom ett pressmeddelande från Outokumpu som bland annat berättade hur de ser på Långshyttan. Den engelska texten innehåller illavarslande ordval. ”Simplification”: enklare produkter. ”Optimisastion of the produktmix”: färre produkter. ”Re-segmentation”: nya kunder som måhända är fler men som inte är beredda att betala lika mycket som de tidigare.
Och till råga på allt: stålämnena ska hämtas från Torneå, inte som nu från Avesta.
Det innebär att ett betydligt enklare stål – inte det mer avancerade som blandas till i Avesta – kommer att användas i banden från Långshyttan. En konsekvens av ”simplification”.
För ett par år sedan var Outokumpu inne på en diametralt motsatt väg. De svenska anläggningarna tilldelas det nischade rostfria specialstålet. Medan Finland skulle stå för de enklare standardprodukterna.
En jätteinvestering hamnade i Avesta där valsverket skulle byggas ut. En av industri-Sveriges största investeringar, värd över 4 miljarder kronor.
Finanskrisen bromsade storsatsningen i Avesta. I slutet av förra året revs beslutet upp av en ny Outokumpu-ledning.
Outokumpus nya strategi går ut på att fördubbla kapaciteten vid stålverket i Torneå. Detta motiveras bland annat av att Torneå har egna kromgruvor som säkrar en billig tillgång på en viktig beståndsdel när det rostfria stålet kokas ihop.
Vägen framåt leder över ökade volymer från Torneå. Hellre stora volymer till lågt pris än små, nischade volymer till högt pris.
Problemet är att hela Asien tänker just på det sättet. Med betydligt större stålverk än Torneås.
Avesta tappar nu volymerna till Långshyttan. Risken är att man tappar ännu mer.
I Outokumpus nya färdriktning ingår att rörtillverkningen i OSTP ska stå på egna ben och på sikt säljas. Eller läggas ner.
Ett OSTP på egna ben får köpa sina stålämnen från var de vill. Det är ingen vild gissning att de av ren överlevnadsdrift söker efter billigare ämnen – och kan tvingas välja bort Avesta.
I så fall riskerar Avesta att förlora inte bara 50 000 ton till Långshyttan utan även det dubbla till OSTP.
Och i så fall är Avestas stålverk nere på en kritiskt låg produktionsnivå på 350 000 ton. Vad säger volymhökarna i Torneå om en sådan liten produktion?
Skruven dras åt i Avesta som riskerar stå med mindre produktion i stålverket.
Skruven dras åt i Långshyttan som har ett år på sig att vända minus till plus. Med ett sortiment man aldrig trott på. Som att be Zlatan att bara spela med hälarna.
Skruven dras åt också åt orter som Torshälla, Molkom, Storfors och Örnsköldsvik där nu en enklare rörtillverkning ska stå på egna ben, i väntan på…vad då?.
Där finns skäl till bekymrade veck i pannorna.
Alla dessa orter – och fler därtill – genomgick en hårdhänt rationalisering i skarven mellan 1970- och 80-tal. Specialiseringen räddade den svenska stålindustrin som visade sig gå in i globaliseringens djupare fas stärkta och världsledande.
Nu dras klockan tillbaka.
Det är som om Volvos nya kinesiska ägare skulle säga: sluta med säkra kvalitetsbilar. Gör enkla bilar i stället. Ta inte så mycket betalt, men gör fler än vad ni gör idag.
Bilanalytiker skulle ha utfärdat Volvos dödsdom.
