Han följer utvecklingen på de kinesiska arbetsplatserna mycket noga. Han har myndigheternas ögon på sig och kallas då och då till polisen. Men han är inte rädd.
– Jag gör ingenting olagligt, jag har ingenting att dölja, säger Kalen Hua vid China Labour Research Center i Shenzhen. Då och då kontaktas han av polisen ”över en kopp kaffe”.
– De kallar mig till ett kafé, inte till någon polisstation. De är mycket nyfikna över vad jag håller på med och vem jag brukar kontakta. De vill ha namn.
Är du orolig?
– Nej, jag gör ju inget olagligt som sagt.
Kalen Hua är en 28-åring före detta arbetare som i tio år byggt upp en omfattande kunskap om förhållandena på kinesiska arbetsplaster, i synnerhet i den stora industriprovinsen Guangdong.
– Här i Guangdong och Shenzhen i synnerhet kommer de flesta arbetarna från landsbygden. De flesta är mycket unga. De lever isolerat i sovsalar, de har svårt att rota sig, de är inte medvetna om sina rättigheter. De är ute efter pengar och arbetsgivarna förser dem med det de vill ha. Men under mycket hårda och urusla villkor. I fjol tog 17 ungdomar livet av sig vid en av Foxconns fabriker. Vad ledde det till?
– Många fick upp ögonen för sina egna arbetsvillkor, ingen tvekan om det. Folk började diskutera, ifrågasätta.
Hade den efterföljande strejkvågen i Guangdong något med självmorden att göra?
– Absolut. De tragiska självmorden och den efterföljande strejkvågen blev en vändpunkt för den kinesiska arbetarrörelsen.
– På Foxconn reagerade enskilda anställda på individuell väg mot förhållandena. På Honda i Foshan gick arbetarna samman i en kollektiv handling.
– På bägge ställena höjdes lönerna och man började diskutera arbetsvillkoren. Men fortfarande handlar det om att arbetarna fått lite bättre betalt, men deras rättigheter har inte stärkts.
Varför markerade Hondastrejken och resten av strejkerna en vändpunkt för den kinesiska arbetarrörelsen?
– Först av allt genom uppmärksamheten i kinesisk media. Det var unikt. Vilket naturligtvis bidrog till att sprida kunskap om strejkerna och få igång diksussioner på många arbetsplatser.
– Alla arbetarna kände till strejken på Honda till exempel. De visste att de var lyckosamma. Resultat gav andra arbetrana ett exempel att följa, och många gjorde också det.
Hur ska man förklara att kinesiska media plötsligt rapporterar om strejker?
– De hade inget val. De strejkande kunde utnyttja Internet och sms för att få ut sina budskap. Det hade en oerhörd genomslagskraft. Det är detta som skiljer denya generationen av arbetare, de kan kommunicera på ett annat sätt än de äldre.
Hur tänker regeringen?
– Gissningsvis fruktar de social oro. Den inser vilka risker som finns med hög inflation och stigande matpriser. Jag förstår om regeringen vill värna stabiliteten i samhället, det är en regerings uppgift. Men det smidigaste sättet vore att ge arbetarna förhandlingsrätt.
– Men det motsätter sig de mäktiga kapitalintressena i Hong Kong. Se hur de har motsatt sig alla försök att införa verkliga kollektivavtalsförhandlingar, nu senast här i Guangdong-provinsen
Är de starkare än Kinas regering menar du?
– Nej, men regeringen lyssnar till olika röster och just Hongkongs kapitalintressen har en mycket stark röst.
Tror du på en nordafrikansk utveckling i Kina?
– Nej, det gör jag inte. I alla fall inte på nationell nivå. I stället kan vi lära av väst och skaffa oss en lagstiftning som tillåter kollektivavtal där arbetarna har rätt att förhandla. Det är ett sätt att hantera konflikter på ett fredligt sätt och som gynnar samhället i sin helhet. Jag hoppas på den utvecklingen.
