DA-ANALYS Det var länge sedan. Dagens förhandlare hade knappt gått ut skolan senast industrin hade ett så kort avtal. Såväl fack som arbetsgivarna har sina skäl.
Det var sannerligen längesedan industrin tecknade ett så kort avtal. Man får gå tillbaka till 1980-talets avtalsrörelser för att hitta något avtal kortare än några år.
Fjorton månader. Ett drygt år. Tiden går fort när man har roligt, säger man.
Men hur kul blir det de kommande fjorton månaderna?
Ingen vet. Och det var just därför avtalet blev så kort.
Varför skulle facket vilja teckna ett långt avtal just när konjunkturen börjar vända neråt? Hur mycket pengar skulle man då lyckas lägga på ett andra och ett eventuellt tredje avtalsår?
1998 satt facken med ett nytecknat treårsavtal i skuggan av Asienkrisen. Länder gick omkull då också.
Redan året därpå började konjunkturen koka.
2007 tecknades ännu ett treårsavtal med en hyfsad lönehöjning sista avtalsåret. Konjunkturen tuffade på rätt bra, gruvorna strejkade och det blev den hittills högsta nivåhöjningen i industriavtalets korta historia.
Hösten efter drog Lehman Brothers-konkursen ner världsekonomin i ett svart hål. Arbetsgivarna skulle inte haft något emot att löneförhandla den hösten.
Det finns tillfällen då parterna kan föredra ett kort avtal utifrån sina egna respektive materiella intressen.
I dag är just ett sådant tillfälle.
Arbetsgivarna kan kalkylera med att konjunkturen pekar fortsatt neråt. Skuldkrisen i Europa drar ner efterfrågan på Sveriges viktigaste exportmarknad, Europa. Nästa höst ser vi omfattningen av krisen. Och det är då dags för upptakt för ett nytt avtal.
Facket kan å sin sida hoppas på att nedgången inte blir särskilt djup. Kanske till och med efterfrågan börjar sega sig uppåt när nästa avtalsrörelse hettar till efter nyåret 2013.
Att låsa fast sig vid ett flerårigt avtal när konjunkturen vänder neråt hade knappast gett något att glädja medlemmarna med.
Nu kan istället de fackliga förhandlarna säga: Vi fick ett kort avtal som vi ville. Och vi klarar reallönerna eftersom inflationen blir låg nästa år.
Till konjunkturnedgångar hör låga inflationsförväntningar. Bengt Assarsson, docent i nationalekonomi vid Stockholms universitet skrev häromsistens om Riksbankens hårda inflationsbekämpning under den tid Riksbanken haft uppdraget att gasa och bromsa samhällsekonomin.
På de senaste femton åren har inflationstakten inte varit högre än 1,3 procent per år – trots att målet är 2 procent.
Löntagarna får en pott på 3 procent från det nya avtalets första dag. Omräknat i årstakt innebär 2,6 procent eftersom avtalets löptid är fjorton månader.
Den optimistiske skulle kunna lägga på ytterligare 0,4 procent ovanpå avtalshöjningen. Det tycks vara storleken på löneglidningen – lönehöjningar vid sidan av avtalet – under det senaste året.
Pottpengarna läggs alltså ut den 1 februari, avtalets första dag. Den som inte har fått minst 395 kronor den 1 oktober ska ha det i individgaranti.
Just pott och individgaranti är två av tre ben som hela den lokala lönebildningen vilat på under industriavtalet.
Det tredje benet, löneöversyn, finns inte med den här gången. Därmed mister facket ett förhandlingstillfälle som man vant sig vid under de fleråriga avtalsperioderna.
Avtalet blev inget rent stupstocksavtal den här gången heller, såsom arbetsgivarna hade önskat. Om de nu hade trott det. Inte en minut mer i arbetstidskorridoren heller.
Å andra sidan stångade facket sin panna blodig i sin inflytandefråga: stärkt lokalt fackligt inflytande över bemanningen.
När arbetsgivarna avser att göra förändringar av organisations- eller bemanningsplan bör lokal överenskommelse träffas. Tycker facket som under de senaste åren hört mycket klagomål om snål bemanning i kombination med ett systematiskt utnyttjande av visstidsanställningar och inhyrda.
Det är lätt att inse att arbetsgivarna inte är road av en sådan ordning. Arbetsledningsrätten vill de behålla – lika starkt som facket slår vakt om det rikstäckande kollektivavtalet.
Men nu ska i alla fall en arbetsgrupp titta på bemanningsfrågorna. Direktiven till arbetsgruppen ska vara klara någon gång i februari.
Då presenteras också ett förslag till ett system för utbildning i stället för uppsägning vid plötsliga kriser.
Till sist en inte helt oviktig detalj: nästa avtal går ut sista mars 2013. Avtalsrörelsen kan då ta fart på det nya året, inte armbåga sig fram i julstöket som nu.
Men å andra sidan vet vi inte hur det ser ut. Om euron finns, hur Europa mår, om USA återhämtat sig. Allt det där sätter avtryck långt in på svenska verkstadsgolv.
Däremot vet vi att nästa avtalsrörelse kommer att kantas av företagens bokslutsrapporter med rekommendationer till stämmorna om aktieutdelning. Bengt Huldt, före detta försteförhandlare för arbetsgivarna inom stålet och gruvorna sa våren 2007 att avtalsrörelser inte borde sammanfalla med boksluten.
Han tyckte det var besvärande. Bokslutsrapporterna gav facken gratisargument.
Att förena höga avkastningskrav och generösa aktieutdelningar med återhållsam löneutveckling kräver sin pedagogik.
Om fjorton korta månader vet vi mer om facken kan finna indirekt eldunderstöd i företagens egna bokslut. Till dess gäller 3 procent plus eventuell löneglidning.
