En skog av skuggor skred mot fabrikens dörrar. Tio minuter senare lämnade arbetarna byggnaden, ännu tystare än när de kom. Då hade Victor Muller sagt att det var över. Men kan Saab resa sig ur askan?
Saabfabriken låg stilla, öde och till synes övergiven till en början på måndagen. Så som den olycksbådande slumrat sedan i våras. Bara i huvudportens lilla konferenslokal satt folk. Journalister, fotografer, tekniker som fyllde timmar av väntan med småsnack, spekulationer och kebabtallrikar.
Plötsligt förändrades scenen. Hundratals och åter hundratals anställda sågs strömma in genom den översta porten.
Många, kanske de flesta var arbetsklädda som om de ville hedra sin arbetsplats som de svurit en obruten lojalitetsförklaring med.
Den låga decembersolen kastade långa skuggor mot fabriksväggarna. Och en skog av skuggor skred mot fabrikens dörrar.
Innan de hann in ställde vi journalister den lika fåniga som självklara frågan: Hur känns det att gå till fabriken en sådan här dag?
De flesta svarade inte. Somliga log bara, Andra kämpade med tårarna.
Håkan Westman på tekniska dröjde vid grindarna och sa.
– Inte är det roligt heller. En sån här dag.
31 år på Saab. En veteran bland många. Därinne väntade Victor Muller. Han fick en lång innerlig applåd när han steg upp på podiet. Han sa att han hade gjort allt, men att det inte hade räckt.
Han förklarade att det var över nu. Kanske, sa han, ”kan konkursen leda mot en ny horisont, men det blir utan oss.”
Tio minuter senare lämnade arbetarna fabriken. Ännu tystare än när de kom.
De lämnade inte ens skuggorna kvar.
En stund senare stod Victor Muller inför pressen och berättade hur General Motors under den senaste månaden satt käppar i Saabs hjul. Men också att det här kunde vara slutet som också kan vara början på något nytt .
– Saab kan resa sig likt fågel Fenix ur askan.
Vilket var en uttänkt allegori. Fenix – eller rättare sagt Phoenix – är namnet på den nya plattform som helt ägs av Saab Automobile. En färdigutvecklad, avancerad plattform som skulle tjäna som bottenplatta i de Saabmodeller som skulle börja tillverkas om ett par år.
I den grekiska mytologin är Fenix en fågel som bränner sig själv på bål – och ur askan återuppstår den, men i föryngrad gestalt.
Nu tar en konkursförvaltare över och ska först och främst se till att alla anställda får sina efterlängtade pengar.
Sedan börjar det viktiga jobbet: att hitta någon som vill ta över verksamhetet i en eller annan form.
Det har sagts många gånger tidigare under den här långa, krångliga och för tusentals människor plågsamma resan: Saabfabriken är inte vilken fabrik som helst.
Bara ett fåtal europeiska bilfabriker har hela kittet. Från konstruktions- och utvecklingsavdelningen över marknadsorganisation till karosseri, måleri och slutmontering.
Om Trollhättan hade varit en enkel sammasättningsfabrik – som statsministern antydde häromåret – skulle fabriken ha varit nedlagd för länge, länge sedan.
Många intressenter har ansvar för att ta vara på den kunskap och på de industriellt vässade erfarenheter som finns på Stallbacka. Att låta detta humankapital, som det heter på managementsvenska, skingras tillsammans med en effektiv maskinpark vore ett gigantiskt slöseri.
I Trollhättan går redan 1 400 metallarbetare utan arbete. Det motsvarar 20 procent av medlemskåren. Med ytterligare 1 500 metallare från Saab stiger arbetslösheten till mer än det dubbla.
Detta omedelbara och skrämmande perspektiv sätter press på många. Inte minst de som känner ansvaret att slå vakt om det industriella kunnande som den här dagen med en kvarts mellanrum gick in och ut genom fabriksgrindarna.
De fick höra att det var över nu. Men att det också kan vara början på något nytt. Är det någonting man har lärt sig på Stallbacka är att komma tillbaka, likt fågel Fenix.
