Hedrande och oerhört omtumlande. Så kommenterar Anders Ferbe utnämningen till IF Metalls nye förbundsordförande.

– Även om jag funnits med länge och jobbat nära tre förbundsordföranden så är detta något av en helt ny värld.

Anders Ferbe var Leif Blombergs pressombudsman och under Göran Johnssons tid förbundets press- och informationschef. Under senare år har Anders Ferbe varit vice förbundsordförande bakom Stefan Löfven, som i fredags utsågs till socialdemokraternas partiordförande.

– Förmånen att ha fått följa dem på nära håll gör att jag vet vilket ansvar och vilka möjligheter och svårigheter som är förknippade med ett sådant här uppdrag.

Hur kommer den enskilde medlemmen att märka att förbundet fått en ny ordförande?

– På intet sätt, förhoppningsvis. Det fackliga arbetet görs i grunden på arbetsplatsen och i avdelningen. Vår inställning i olika frågor och vår politik ligger fast, det är bara sju månader sedan vi senast hade kongress. Skillnaden mot förut sträcker sig inte längre än till att det blir en annan underskrift på papperna och att det blir ett annat ansikte i TV-rutan.

Inget nytt fokus?

– Vi har ett fokus för ögonen. Och det är jobben och villkoren för förbundets medlemmar. Det är också viktigt att värna de arbetslösas villkor.

– Sedan vill vi öka insikten för industrins betydelse och industriarbetets status. Den insikten måste öka i hela samhället. Vi vill stärka industrins roll, utveckla Sverige som välfärdsnation och fortsätta att utveckla strategin för hållbara arbeten för våra medlemmar. Allt det där hänger ihop.

I vilka former kommer det fackliga-politiska samarbetet att utövas nu när du har din kompis som partiordförande?

– Det känns oerhört tryggt att ha Stefan som partiets ordförande. IF Metall och det socialdemokratiska partiet ska ha nära relationer med varandra. Vi har lätt för varandra och jag ser fram mot det framtida samarbetet.

Går ni på hockey tillsammans?

– Det är nog det enda negativa jag kan säga om Stefan, att han håller på Modo (Anders Ferbe är HV71-fantast. Red anm). Nej, har vi tid kan vi gå på någon fotbollsmatch i stället.

Du har jobbat nära tre förbundsordföranden. Vad tar du med dig från dem nu när du själv blir förbundsordförande?

– Leif Blomberg var oerhört fokuserad i avtalsförhandlingarna och han använde ett språk som låg mycket nära medlemmarna. Göran Johnsson hade en vana och en tajt koppling till industrin och kunde se industrins förutsättningar. Stefan Löfven hade förmågan att forma ett lag och samla laget kring en vision.

– Det var tre olika individer, starka och inspirerande var och en på sitt sätt. Det man kan ta med sig är en stor ödmjukhet, att kunna se de enorma möjligheterna som finns för IF Metall och våra medlemmar. Potentialen finns, det är jag helt övertygad om.

Det här är ju faktiskt allra första gången du väljs till ordförande i en facklig församling. Har du tänkt på det?

– Ja det har bara blivit så. Jag har nog aldrig haft ambitionen att vara ordförande.

Hemma i Jönköping ingick du i gruppstyrelsen, klubbstyrelsen och avdelningsstyrelsen. Men utan att vara ordförande. Det är först nu när du blir förbundsordförande…

 – Jag tror att det hänger ihop med att man inom det fackliga jobbar tillsammans för att göra ett hyggligt bra arbete för medlemmarna. Då är titlar inte så viktiga.

Men nog tycker du det väl fint att bli förbundsordförande?

– Absolut. Det är fantastiskt fint. Utifrån min enkla bakgrund har det inte funnits i sinnevärlden.

Vilket var ditt första fackliga uppdrag?

– Det var som ackordsuppföljare på verkstan, på Fläktfabriken i Jönköping. Ett oerhört fint och förtroendefullt uppdrag. Min uppgift var att ta ansvar så att mina arbetskamrater fick rätt lön. Vi fick lön var fjortonde dag och det gällde att granska att alla hade fått rätt. Jag fick uppdraget efter tre månader och det kändes stort, det också.