Italien, sommaren 2001. Berlusconi är nyvald, euron ska införas och på andra sidan Atlanten ska tvillingtornen snart rasa.
Vid traversen på stålverket Lucchini jobbar Alessio, ung, snygg, hopplös. I skänkarna det heta stålet, pulsen i industristaden, legeringen som Silvia Avallones debutroman kretsar kring.
Hett är också blodet som rinner i ådrorna hos bästa vännerna Anna och Francesca, 13 år. Deras smala flickkroppar håller på att förvandlas. På den stekande stranden nedanför höghusen på Via Stalingrado leker de, utmanar, testar sin nyvunna makt över männen som följer varje rörelse med sina blickar. Rörelserna svävar i gränslandet mellan barnlek och allvar.
De är så nära som två vänner kan vara, men allt håller på att förändras.
Silvia Avallone skildrar ett Italien långt ifrån basilikadoftande turistdrömmar. I hemlandet har romanen sålt över 300 000 exemplar, men i Piombino, där den utspelar sig, är inte alla glada över hur staden framställs.
Det är ingen vacker bild hon ger av stålverksarbetarna: skitiga, sexistiska, våldsamma. Men snarare än att döma människorna, visar hon ett samhälle utan utvägar. För de unga männen står valet mellan att riskera livet på stålverket och att bli kriminell.
Flickorna drömmer om att bli velline – lättklädda värdinnor i Berlusconi-tv. I stället slutar de oftast som slitna pastakokande hemmafruar efter en tonårsgraviditet med fel man.
Det är en stark samhällskritik, men ingen misärskildring. Avallone har stor respekt för dem hon skriver om. Mest av allt är det en berättelse hur det känns i själen att förvandlas från barn till vuxen, och om hur det känns i magen att bära på en vänskap som är så innerlig att den inte tål några kompromisser.
