”Fan vad jag hatar alla jävla överklasskärringar!” Hanna kom inspringande i köket med tårar i ögonen och den där meningen strömmande ur henne.
Dånet från kaféet slog emot en när svängdörren öppnades. Kaffekoppar mot kaffekoppar, skriken från kassalinjen, popmusiken från högtalarna. En öronbedövande ljudvägg från en anfallande armé av kaffesugna.
Hanna tog en mikropaus från kunderna för att släppa ut känslorna som absolut inte fick visas upp där ute. De fick såklart inte synas i köket heller men platschefen hade gått hem för dagen och chefen var på inköpsresa i Indien.
Det fanns plötsligt en liten lucka för våra känslor, de som gömt sig bakom alla mjuka svar på elaka frågor från kunder och arbetsledare. Köket blev de kvällarna en fristad för hela dagens återhållna ilska, den som växte med varje förolämpning man var tvungen att möta med ett leende. Hatet som inte bara skulle kväsas utan också vändas till sin motsats.
Det var inte lönt att fråga vad som hänt, det var alltid samma sak. Någon av överklasskärringarna hade gett henne en översittarutskällning. Alltid fanns det något att klaga på för att visa vem som hade makten. Det kunde vara hastigheten i våra rörelser, antalet räkor på räkmackorna, mikrosekunderna på stämpelklockan. Det spelade ingen roll hur bra vi gjorde våra jobb, ju bättre vi gjorde dom desto mer skulle tempot höjas.
När vi stämplade in och bytte om tog vi även på oss leendet, sminkade över de mörka ringarna under ögonen och försökte fylla ansiktet med ljus. Vi skulle vara fräscha, pigga och glada tillbaka på morgonpasset sju timmar efter att ha stämplat ut från kvällsskiftet och tolvtimmarsdagen kvällen innan.
Tårar var den enda känsloyttringen som ibland kunde accepteras från cheferna. Oftast kom de av ilskan, vreden, tröttheten. De kom tillsammans med tysta svordomar eller hastigt mörka blickar uppåt. Men tårarna var förnedring.
Enda anledningen till att de accepterades var för att de befäste kontraktet vi ingått med både kunderna och vår arbetsgivare; tårarna berättade om vår underordning, och i deras ögon också om vår svaghet.
Vi var inte tillräckligt ”stresståliga”, vi ”pallade inte trycket” eller hade bara ”en dålig dag.” Så tårar utan ilska kunde accepteras. Ilska utan tårar skulle däremot direkt resultera i att man stod utan jobb. För vreden var farlig, den skrämde de ovanför oss, för om vi använde den på rätt sätt så kunde den förändra maktbalansen.
I hatet hittade vi varandra på det kaféet. Sittandes på var sin apelsinlåda viskade vi om svordomarna som ibland fyllde våra ögon med tårar. Alla dagar vi sprungit mellan arbetsuppgifterna, trott att vi var ensamma i att känna frustration över tempot. Att vi var ensamma i att känna någonting brinna inuti med varje förnedring vi tvingats möta med ett leende. Men där började det, med svordomar och klasshat.
Två veckor senare åkte de första av oss på fackkurs. Chefen gick och svor för sig själv, för det som skrämmer överklassen mer än klasshat är det organiserade motståndet. Hennes ilska kunde dock inte nå oss längre, vi hade hittat något hon inte hade tillgång till; styrkan i att vara många.
