Regeringen har i stort gått fack och arbetsgivare till mötes när det gäller korttidsarbete. Men staten borde lyfta en större del av kostnadsbördan från arbetsgivarna för att rädda så många jobb som möjligt, anser IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.
Regeringens förslag till stöd vid korttidsarbete ser i stort sett ut som den modell som fack och arbetsgivare lade fram för snart ett år sedan.
– Det är vi naturligtvis glada för. Vi tycker att det är bra att regleringen ska ske genom centrala avtal. Det innebär att parterna ger klartecken när det ska vara möjligt att träffa såna här avtal. Regeringen går inte in och detaljreglerar utan förslaget förutsätter att parterna gör upp på branschnivå, säger Veli-Pekka Säikkälä.
Han delar finansminister Anders Borgs analys av att det är bråttom att få fram ett system.
– Det är en bra nyhet från Borg att det här skyndas på. Vi är inte i det läget nu, men vi vet inte om det förvärras.
Däremot saknar Veli-Pekka Säikkälä stimulanser till utbildning i förslaget. Han vill inte se något tvång till kompetensutveckling under perioder med korttidsarbete, men företagen bör ha möjlighet att söka någon form av ekonomiskt stöd för att passa på att utbilda personalen.
– Det kan ske antingen genom att man sätter ned arbetsgivaravgifterna, eller genom att företagen får tillgång till pengar från Arbetsförmedlingen.
– Man bör passa på att stärka individernas kompetens och även företagens konkurrenskraft.
Veli-Pekka Säikkälä är också kritisk mot statens andel av kostnaden i förslaget.
– Det är för klent. Hur stor del av kostnaden man lyfter av från företagen är avgörande för hur många som sägs upp.
Fack och arbetsgivare föreslog att en arbetstidsminskning på 20 procent fördelas så att lönerna sänks med 10 procent och att staten ska ersätta företagen för den resterande lönekostnaden på 10 procent. I den första nivån skulle alltså företagen inte ha någon kostnad för den sänkta arbetstiden alls.
Regeringen föreslår istället att lönerna sänks med 12 procent och att resterande lönekostnad på 8 procent fördelas så att arbetsgivarna tar 1 procent och att staten 7.
Vid en arbetstidssänkning på 40 procent föreslog parterna att lönerna sänks med 15 procent och att resterande lönekostnad fördelas med 5 procent på arbetsgivarna och 20 procent på staten. Regeringen föreslår istället fördelningen 16, 11 och 13 procent.
Vid en arbetstidssänkning på 60 procent föreslog parterna att lönerna sänks med 20 procent och att resterande lönekostnad fördelas med 10 procent på arbetsgivarna och 30 procent på staten. Regeringen föreslår istället att alla parter tar 20 procent var.
– Poängen är att lönekostnaderna ska lyftas från arbetsgivarna för att de inte ska behöva säga upp personal. Risken med regeringens förslag är att det blir ett system som företagen tycker är för dåligt och då används det inte, befarar Veli-Pekka Säikkälä.
Han jämför med Tyskland, ett av Sveriges viktigaste konkurrentländer, där staten lyfter av 33 procent av lönekostnaden. Modellen fanns på plats och användes under krisen 2008-2009.
– De sa inte upp i närheten så mycket som vi och de var också i gång snabbare när det vände. Nu har de fler anställda än innan krisen.
– Det är också så att svenska företag har produktion i Sverige, men även i länder med såna här system. Är de systemen bättre i konkurrentländerna ser de till att komma upp i full kapacitet där innan de anställer i Sverige.
Regeringens förslag är ute på remiss fram till 31 januari 2013.
