Jag hade just flyttat till Göteborg och pusslade ihop städjobb med timmar i hemtjänsten. Så lärde jag känna min nya stad; kontoren, gymmen, butikerna som innan staden vaknat magiskt skulle fås att skina på nytt.
De privata hemmen i fina stadsdelar som jag sen aldrig skulle ha en anledning att besöka igen. Andra dagar gav hemtjänsten mig portkoderna till Göteborgs alla miljonprogramsbostäder. Klassklyftorna knivskarpa i kontrasten mellan de olika jobben.
Det var när jag fick ett tredje jobb som cafébiträde som jag bestämde mig för att gå med i facket. Det var tydligt att arbetsgivarna utnyttjade vår utsatthet och rädsla för att få färre timmar. När jag ringde upp facket och frågade hur man gjorde för att bli aktiv fick jag svaret att jag skulle ”ringa om jag fick problem”. Det kändes minst sagt snopet.
Mina arbetsplatser och osäkra anställningar har avlöst varandra. Fler en än gång har jag från fackligt håll fått höra just det; att jag ska ”ringa om jag får problem”. Förhoppningsvis har jag haft otur i mitt möte med trötta ombudsmän, för vem vill organisera sig när fackligt arbete även från facklig håll framställs som något som sköts av andra?
I en tid då allt fler får osäkra anställningar måste facket (vi!) hitta nya sätt att organisera oss ute på våra arbetsplatser. På mitt första riktiga köksjobb tog vi de första stegen mot en fackklubb genom att träffas hemma hos varandra och ha syjuntor. På jobbet hade vi aldrig gemensamma raster eller tid att prata med varandra. Men snacket om att ingen var intresserad av facket stämde såklart inte, alla ville ha bättre arbetsvillkor och vi hittade långsamt modet att tillsammans protestera.
För det finns ljuspunkter. Underbetalda sjuksköterskor snackade ihop sig redan under utbildningen, kom överens om att inte ta någon tjänst under 24 000 kronor. Trots att de ännu inte hade någon arbetsplats lyckades de organisera sig. Transportarbetareförbundet satsar på att organisera bemanningsanställda och på Lernia i Göteborg har en fackklubb för just inhyrda precis startat.
När arbetsmarknaden förändras måste facket hänga med – inte genom att ge upp den fackliga grundorganiseringen och satsa på försäkringar istället – utan genom att hitta nya sätt att få folk att våga organisera sig.
För fröet till vår styrka kan ligga i en syjunta, ett hastigt rastmöte på lastbryggan, ett nätverk av bemanningsanställda eller sjuksköterskor som startar hemliga facebookgrupper för att kunna hålla koll på allas löneerbjudanden.
Men då hjälper inte synen på facket som någon att ”ringa när man får problem”. Problemen finns där hela tiden och är inte av den art att en ombudsman kan komma dit och trolla bort dom. Vill vi åstadkomma otroliga saker behöver vi först och främst prata med tjejen/killen/gubben/tanten bredvid oss vid bandet/kassan/disken och så vidare. För det är väl som med all politisk förändring; ju fler vi är som är involverade och aktiva – desto starkare blir vi.
