Plötsligt skymtar barndomen förbi. En mamma uppmuntrar sitt barn: du kan bli vad du vill. ”Hey little girl, would you like to be the king’s pet or the king?” Kungens kelgris eller till och med kung själv.

Men det var då det. Nu finns ingen moderlig hand att hålla i.

Barndomen som en trygg skugga dyker upp i Wild Creatures, öppningslåten på det nya albumet från den amerikanska sångerskan Neko Case: The Worse I Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight, The More I Love You.

Ett album hon färdigställt efter en tids depression. Att blicka tillbaka till barndomen föll sig naturligt.

Det har gjorts tusentals låtar om barndomen som avstamp för ungdom och vuxenliv. Beach Boys förklarade vad som väntade When I Grow Up to Be a Man. Och att växa upp för Bruce Springsteen var detsamma som ”att hitta nyckeln till universum i motorn till en gammal, parkerad bil” (Growin’ Up). Att se framåt, inte bakåt.

Joni Mitchell reflekterar över de första åren i The Circle Game. Men, sjunger hon, vi kan inte vända tillbaka, bara titta bakåt och se varifrån vi kom.

Barndomen finns där i vårt bagage, vare sig vi vill eller inte. Den kan ge oss förklaringar och perspektiv. Den kan vara en rik, varm källa att ösa minnen ur. Men den kan också ge livslång smärta.

I musiken kan barndomen dyka upp som färgstarka minnesbilder som i Beatles Penny Lane. Den kan vara enkel och bekymmersfri som i John Cougar Mellencamps Jack and Diane.

Den kan också ge interiörer från ett fattigt liv som när Dolly Parton beskriver sin mammas ihoplappade kappa i Coat of Many Colors. Hur en tolvåring brottas med religiösa grubblerier (Keep me God med Iris Dement). Eller hur ett barn upplever en skilsmässa (Someday Never Comes med Creedence Clearwater Revival).

Sällan framträder barnet med barnets egna ord. Sällan blir de tydligare än i John Lennons Mother, hur han saknar den döda modern och den icke-närvarande fadern. Texten är bara några rader, enkla, raka, oerhört starka.

Ungefär som Nirvana låter barnet teckna en vardagsbild i Sliver. ”Mormor tog mig hem … hon sa att jag skulle sluta gråta, gå ut och cykla, jag gjorde det, jag dödade min sköldpadda… Mormor tog mig hem … efter maten åt jag glass, sov en stund, vaknade upp i mammas famn … Mormor tog mig hem … jag vill vara själv”.

Kurt Cobains alla självutnämnda uttolkare analyserar den texten fram- och baklänges. Vi andra nöjer oss med att det är barnets egna ord.