GNOSJÖ. Näringsminister Annie Lööf deklarerade för en tid sedan på Industridagarna att tillverkningsindustrin är ryggraden i svensk ekonomi. Det är bra att hon inte delar statsminister Fredrik Reinfeldts syn att Sverige knappt längre har någon industri.
Lööf har förstås helt rätt. Problemet är att de senaste årens arbetsmarknadspolitiska haveri orsakat ett dubbelt elände: massarbetslöshet, framförallt bland de unga, samtidigt som industrin skriker efter kompetent arbetskraft.
– Denna rådande ”mismatch” är katastrofal för landet, säger kvinnorna som startat utbildningsupproret i Gnosjö. De är företagare, fackligt aktiva, utbildare och projektledare. Framförallt är de alla engagerade i industrins utveckling och framtid.
Jag träffar Utbildningsupprorets Leila Khammari, VD för teknikgymnasiet Lichron, Linda Fransson, VD för Gnosjö Automatsvarvning, Annelie Borgström, ombudsman för IF Metall Västbo-Östbo och Ulrika Elmersson, samordnare för Teknikcollege Västra Småland. Vi sitter i lunchmatsalen på Gnosjö Automatsvarvning och diskussionen är intensiv. De vet med sina olika bakgrunder att frågan om utbildning och kompetensutveckling för industrin är avgörande om den ska fortsätta vara konkurrenskraftig i framtiden.
– Vi driver olika verksamheter och brinner för tillverkningsindustrin, men det räcker inte att bara jobba för sig själv. Vi måste gå samman och se till att kompetensförsörjningen till industrin säkras, säger Ingegerd Green, VD för Skärteknikcentrum.
De brukar träffas över en bit mat och diskutera industrifrågor. De har helt enkelt tröttnat på att inget händer från den nationella nivån och har därför börjat forma idéer lokalt.
Framförallt ser de sig som opinionsbildare och efterlyser ett strategiskt tänkande runt industrins kompetensförsörjning.
– Vi har startat utbildningsupproret för att vi är trötta på allt snackande. Vi vill se handling NU, säger Leila Khammari. Vi kan göra mycket lokalt och gör det också men det behövs smörjmedel från nationell nivå så att vi får resurser att göra verkstad lokalt och regionalt.
Kvinnorna i Gnosjö efterlyser ett mer holistiskt perspektiv och mer av långsiktighet i beslutsfattandet. Det räcker inte med en skolreform här och ett trepartssamtal där. Det gränsöverskridande samtalet mellan fack, arbetsgivare och politik har förts med viss framgång på central nivå, där inte minst IF Metall varit drivande.
– Men detta måste gå hand i hand med ett systematiskt arbete ”på golvet” om vi ska nå framgång med en kompetensdriven industri, menar Green.
Det tycks inte råda någon brist på engagemang och idéer hos initiativtagarna till detta Gnosjöuppror. Problemet är att de saknar resurser att omsätta idéerna till verklighet. Det skulle behövas ett nationellt uppvaknande där staten, näringslivet och fackföreningsrörelsen ger möjlighet till konkreta verksamheter lokalt. Det är först när det händer ”på golvet” som en attitydförändring kan ske.
Arbetet med att säkra medarbetarnas kompetens och se till att de unga kan och vill arbeta i industrin framöver borde vara lika viktigt som miljöarbetet. IF Metalls gamla fina devis om det goda arbetet skulle kunna få nytt liv.
Kompetensfrågan har många dimensioner – utbildning ger ökad makt åt arbetaren och bättre konkurrensförmåga åt företaget. Det gynnar både individ och landet på sikt. Om Annie Lööf menar allvar med att industrin är ryggraden i svensk ekonomi är det hög tid att satsa på ett kompetenslyft för industrin.
Lyssna på kvinnorna i Gnosjö!
