Utveckla Långshyttan istället för att lägga ner. Samordna produktionen med Tyskland. Då ökar lönsamheten, enligt en intern utredning inom Outokumpu.
Den finska stålkoncernen Outokumpu vill lägga ner tillverkningen av precisionband i Långshyttan.
170 personer riskerar förlora sina jobb på den lilla bruksorten där järnhanteringen började redan på 1500-talet.
Outokumpu motiverar nedläggningsbeslutet av lönsamhetsskäl. Beslutet togs av koncernstyrelsen stick i stäv med den utredning som gjorts inom Outokumpu.
Utredningen visar hur Långshyttan skulle kunna bli en kassako för den blödande stålkoncernen.
Utredningen bygger på att man behåller Långshyttan och samordnar dess verksamhet med tyska Dahlerbrück. Ett samarbete mellan de bägge stålorterna skulle enligt utredningen ge betydande synergieffekter, samordningsvinster.
Dahlerbrück har en liknande produktion som Långshyttan och ingår i den tyska del som Outokumpu häromåret köpte av Thyssen Krupp.
Dahlerbrück är mindre och mer omodernt än Långshyttan. Å andra sidan går det med vinst och ligger bra till i förhållande till marknaden. Större delen av Dahlerbrücks kundkrets inom tysk verkstadsindustri ligger inom femtio mils avstånd.
Långshyttan är däremot större och modernare, inte minst genom 500-miljonersinvesteringen för sju år sedan då verket bland fick en ny blankglödgningsugn. Genom den investeringen blev Outokumpu anläggning i Långshyttan en av de mest moderna i Europa.
Ett problem för Långshyttan – liksom för resten av Outokumpu och hela den europeiska stålindustrin för den delen – är det låga kapacitetsutnyttjandet.
Låg produktion innebär högre kostnader för varje ton som produceras. Detta eftersom de fasta kostnaderna i stort sett är konstanta. När produktionen ökar däremot sjunker kostnaden per producerat ton.
Enligt Outokumpus egen interna utredning skulle kostnaderna kunna sänkas rejält om Långshyttan och Dahlerbrück samordnade sin verksamhet. Detta genom att Långshyttan förvalsar det grova material som sedan sedan kan valsas ned till tunnare kvalitéer i Dahlerbrück.
På så vis skulle kapacitetsutnyttjandet kunna öka i Långshyttan. Där utnyttjas idag bara hälften av kapaciteten på 45 000 ton per år. Genom att öka produktionen med leveranser till Dahlerbrück skulle Långshyttan kunna bli mer lönsamt.
Men inte bara Långshyttan – även Dahlerbrück skulle vinna på samordningen, enligt den interna utredningen. Det tyska verket – som bara klarar av att valsa 20 000 ton – skulle slippa valsa ner det grova materialet för att istället kunna koncentrera sig att valsa tunnare dimensioner.
Enligt utredningen skulle Outokumpu tjäna på samordningen Långshyttan-Dahlerbrück.
Kostnaden för varje producerat ton skulle sjunka från dagens 1 110 euro till 857 euro om de bägge verken tillsammans producerar 65 000 ton om året.
Att gå upp i produktion skulle alltså ge lägre kostnader för varje producerat ton – lägre styckkostnader – vilket är helt avgörande för den framtida konkurrenskraften. Både Långshyttan och Dahlerbrück skulle bli starkare genom en samordning, enligt utredningen.
Att öka produktionen skulle inte kosta särskilt mycket. Det finns redan ledig kapacitet i Långshyttan eftersom anläggningen går på halvfart. Inga nya investeringar krävs. Dessutom gynnas andra anläggningar inom koncernen – främst Torneå och Avesta som tillverkar stålämnena – av produktionsökningen i Långshyttan och Dahlerbrück.
Men Outokumpus styrelse bestämde sig för en annan väg. Långshyttan ska läggas ned. Dahlerbrück skonas däremot. Med högre kostnader per producerat ton. Enligt utredningen kommer styckkekostnaden att ligga på 1 260 euro per ton med Dahlerbrück som ensam produktionsenhet – inte 857 om Dahlerbrück samkörde med Långshyttan.
