Klass, kön och etnicitet bildar en slags treklang som skapar utanförskap, fattigdom och segregation.
Stadsdelarna där jag växte upp har mer eller mindre renoverats bort.
Nya människor, nya rörelser, samma fasader, fast nu uppsnyggade. En helt ny klass tar över områdena. Overklighetskänslan blir skarpare för varje år. En klass tvingas undan, förs in i en social och existentiell radioskugga. En annan klass tar över, annekterar. Det skapar en kollektiv historielöshet. Det som tidigare var arbetarkvarter är numera bostadsrätter för en välmående medelklass.
Och det är så tyst, så tyst.
Social segregation och fattigdom är inte akademiska problem vi löser genom att omtolka statistik. Fattigdom är en smärtsam verklighet som delas av allt fler. Den grupp som far mest illa är naturligtvis barnen. Deras maktlöshet är total.
På www.barnombudsmannen.se finns det samlat en hel del matnyttig statistik som är väl värd att både läsa och agera på. Bland annat kan vi läsa: ”Under år 2012 levde 19 procent av alla barn i familjer som var ekonomiskt utsatta. Andelen barn i ekonomiskt utsatta familjer har ökat i Sverige sedan 1990-talet.” Det sägs också att de statistiska nivåerna har varit i det närmaste oförändrade under den senaste fyraårsperioden. Så, ett stabilt helvete för barn som tvingats in i fattigdom, som tvingas välja bort utflykter, resor, idrottsaktiviteter, en hobby.
Familjernas ekonomiska
situation ser olika ut beroende på familjens sammansättning, föräldrarnas utbildningsnivå och familjens bakgrund och vistelsetid
i Sverige. Som exempel kan nämnas att bland de barn som lever med ensamstående mammor var 43 procent ekonomiskt utsatta år 2012. Och hälften av alla barn som har utländsk bakgrund lever i ekonomisk utsatthet. Vi ser hur klass, kön och etnicitet bildar en slags treklang som skapar utanförskap, fattigdom och segregation.
När vi sedan ser på hur fattigdom och utbildningsnivå ser ut i våra olika städer så kan man se att min hemstad Malmö ligger på en mycket tveksam toppnivå. 41 procent av alla barn i Malmö lever i ekonomiskt utsatta familjer, 67 procent av barnen i Malmö uppnår grundskolans mål.
Det är fullständigt orimliga siffror. Och hur länge ska vi genom vårt tigande samtycka till den här utslagningen? Barn som växer upp utan kunskap, utan ekonomiska resurser. Det är ingenting annat än djupt orättfärdigt och ovärdigt ett demokratiskt samhälle. Och det är så tyst, så tyst.
