Jag önskar att man kunde hitta på en lösning för barnen på Biskopsgården, för människorna och för tiden vi har.
Jag är på Ragtime Festival i USA, när jag läser om Biskopsgården och tänker på min egen ungdom och på fritidsgårdarna.
På fritidsgården kunde allt hända.
Kärlek, kyssar, bråk och pingis. Rockbandsdrömmar och danstävling.
Det var ett ställe man kunde gå till om man ville.
Var är dom nu? Hade det hjälpt om dom funnits kvar? Finns dom kvar?
Vilka enorma problem vi har i Götet. Vad ska vi göra? Det är inte så gött längre. Det har varit på gång länge. Det håller inte längre. Vi behöver platser där människor kan nära sina drömmar. Det behövs stora insatser och vuxna.
Vi behöver hopp. Barnen behöver det.
Tankarna dimras ut. Hör toner från 1905. Honeysuckle Rose rinner i huvudet. Bland stenar och damm här i staden Durango finns min dröm.
Festivalen är oerhört intim. Alla bor på samma hotell från 1887 mitt ute i västern i Colorado.
Det känns lite som att vara med i familjen Macahan.
Eller på en gata i en Clintan-film. En bra tidsillusion.
Durango ligger ett par tusen meter över havet. Jag däckar av latituden varje kväll 22.00. Missar efterhänget med jam.
Orkar inte. Man blir matt av luften här. Publiken är snitt 70.
Det är Fred Astaire-symposium, stumfilmsvisning med Harold Lloyd med levande pianokomp och shower.
Det är toppnivå på alla som spelar piano. Dom spelar sånt man inte hör på radion.
Ragtime är en form med synkoperade noter som slåss emellan det normala beatet, så det blir ett schvung.
Låten Ain’t Misbehavin är ett bra exempel. The Entertainer med Scott Joplin ett annat.
Många känner till musikgenren från filmen Blåsningen med Robert Redford från 1973.
Sitter här och tänker på slavar, segregation och Minstrel-show och andra världskriget, Biskopsgården och Liseberg.
Får inte ihop det just nu.
Snart ska jag åka till Bayern och träffa henne. Det är bra. Det är det som ger livet mening.
En annan slags dröm om vänskap och kärlek.
Önskar bara att man kunde hitta på en lösning för dom. För barnen på Biskopsgården, för människorna och för tiden vi har.
En dröm måste börja någonstans. Annars går det åt helvete.
Carl-Einar Häckner är trollkarl och artist.
