Hur skulle våra arbetsdagar se ut om demokratin tilläts råda också på våra arbetsplatser?

Dagarna försvann på ett ögonblick, en vecka var längre än ett år. Man stämplade in och stod där sedan plötsligt nio timmar senare med köttsaft på kockrocken och våta byxben efter städronden, knappade in koden som var ens namn. Man blinkade och så stod man där igen morgonen efter med den renaste uniformen man lyckats hitta i tvättkorgen. Helgen blev en tyngd i våra kroppar när spänningarna släppte och alla lyft flöt ut i lederna som spillolja. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag släpade sig fram i mellanrummen mellan stämpelklockan men när lördag kom satt man utmattad framför tv:n. Vår lediga tid gick mest åt till vila för att orka jobba.

Facket hördes av som reklamblad på hallmattan. Billiga abonnemang, rabatt på hotell, fördelaktiga lån. I det fackliga arbetet i köket gick det så där. Försök själv att övertyga någon om att det är värt att riskera jobbet för en tia billigare bio-biljett. Det är inte så lätt.

För ärligt talat, hur många arbetskamrater har du lyckats övertala att gå med
i facket genom att locka med billigare resor med Finlandsfärjan?

Däremot, när facket blev synligt på arbetsplatsen genom att vi tillsammans bestämde oss för att inte ställa upp på all övertid och att vi skulle ha tid att gå på toaletten så såg alla ganska snabbt nyttan av att vara med: tillsammans kan facket vara den styrka vi saknar ensamma.

Men vi måste också lyfta blicken och våga föreställa oss våra arbetsplatser bortom kraven på sådant vi egentligen redan vunnit. Jag tror att det saknas två viktiga saker i facket i dag: diskussioner om hur vi utvecklar den kollektiva styrkan på våra arbetsplatser och visionsarbetet som skulle kunna få oss att lyfta blicken och se möjligheterna till ett mer demokratiskt arbetsliv.

Hur skulle vi vilja ha det på jobbet?

I vilket tempo mår vi bra av att arbeta? Efter sekel av produktionsökningar, hur många timmar är det egentligen rimligt att jobba varje dag? Är det verkligen optimalt att vinsterna som kommit i spåren av de produktionsökningarna inte når oss som utför arbetet?

Hur skulle er arbetsplats bäst skötas? Vem borde äga företaget och bestämma över ert arbete? Någon annan? Och i så fall, varför det och vem borde vinsten gå till? Någon annan, och i så fall varför det?

Så gärna en bra hemförsäkring, men först ett kämpande kollektiv. Och gärna en diskussion om kraven i nästa avtalsrörelse men också ett samtal om vad det är vi vill. Först när vi vågar föreställa oss en annan ordning kommer vi kunna nå dit.