Rädslan försvinner i näsdukarna. Vi behöver ta ner saker till en nivå som det går att förhålla sig till i det lilla.

Aldrig någonsin har mina sidennäsdukar betytt mer för mig. Jag frågar alltid publiken hur mycket siden det är i dukarna när jag uppträder med mitt sidennäsduksmysterium. Jag frågar det för att få en paus, för att skratta, kanske för att glömma och för att ta ner saker på en nivå som går att förhålla sig till i det lilla. Hur mycket siden är det i dukarna?

Ser framför mig i Bryssel hur Angela Merkel och Frankrikes president står och diskuterar detta. Det spottas saliv. Grekland lägger in ett veto. Ryssland drar sig ur. USA är inte där. Vi måste ha ett svar. Hur ska det gå med världen? Hur mycket siden är det i sidennäsdukarna? Om du får bestämma? Du väljer. Du måste vara ärlig. Var inte inställsam och fjäskig. Säg vad du tycker.

Kan lika gärna fråga: Hur mycket kärlek finns det?
Hur mycket äkta medkännande mänsklighet finns? Hur många procent?

Vi är vilsna i vår tid. Det är en svår sorg för Europa att historien upprepar sig. Det känns som att ett världskrig skulle kunna komma. Fast man inte tror det kan hända. I Ungern bygger dom en mur. Det är oro överallt. Vem är det som vill detta? Vem är det som tjänar på vapenhandel, valutor och dealar? Hur kan man vilja ha en sådan värld? Ska vi bara ge upp? Varför kan inte politiker, länder, företag och kontinenter komma överens?

Varför är det naivt att önska det?

Det finns tillräckligt med resurser till alla om man delar lika. Rättvisa för folket.
Jag vet. Jag är en drömmare. Jag vill tro på något gott.

Då försvinner jag i näsdukarna. Trollar mig bort med humor och knutarna flyger osynligt genom luften. Då försvinner rädslan.

Hur mycket är siden? ÄR det äkta siden?
Sedan kommer verkligheten in i numren ändå.

I somras på Liseberg var det många andra generationen svenskar där. Det var
roligt. Då funkar varietén som en brygga. Vi skrattar ihop. Man blir glad.
Jag tittar in i fruarnas ögon. Dom som har sjal. Inte för länge. Men jag tittar.
Deras barn är där. Alla skrattar. Dom säger ”hokkopokko”.
Det finns hopp.

Carl-Einar Häckner