Krönika Det var novembermörkt när jag lämnade min arbetsplats den dagen jag fick veta att jag inte fick jobba kvar. Lagom till december var jag arbetslös.
Oron över mina chanser att få nytt jobb var det första som gjorde mig sällskap ut förbi stämpelklockan, och med den också oron över hyran, maten, a-kassan. Vår fackliga kamp i köket där jag jobbat hade lämnat potentiella arbetsgivare tysta. Ägarna i restaurangbranschen kände varandra och ingen ville anställa någon som förväntade sig att få ut både övertidsersättning och ob-tillägg.
Arbetslösheten blev tystnaden i lägenheten, mörka eftermiddagar på väg till biblioteket, regnet över Göteborg när spårvagnarna möttes i korsningen vid Hagakyrkan. Jag kunde spendera hela nätter med att leta jobb på Platsbanken. Nedräkningen mot utförsäkringen jagade mig från den första dagen inskriven på arbetsförmedlingen.
Samtidigt kändes det som om mitt liv stod still. Som om lägenhet femtioett på Astronomgatan egentligen inte existerade, befann sig i ett vakuum av tid och rum. Nätterna var oändliga. Jag kunde försöka ladda ner en film och tänka att det var okej att vänta femtiotvå dagar, tre timmar och tio minuter. Tiden var inte ett mått på någonting, den var något andra människor var tvungna att ta ställning till.
Samtidigt var kontrasten mellan stressen i köket och icketiden i arbetslösheten överväldigande. Då jag tidigare sprungit mellan kallskänken, caféet och serveringen i en tidspress som gjorde dagarna till fartstreck och kvällarna till sega, korta timmar innan sömnen tog över, var nu timmar som kunde vara i flera dagar. Sömn som kunde sträcka sig genom den korta tid då det ljusnade ute och persiennerna målade väggarna randiga. När jag inte var tvungen att åka till arbetsförmedlingen eller gå ner till torget för att handla så låg jag på sängen.
Alla som försökt sova mer än tretton timmar per dygn vet hur sömnlös vila kan vara. Dagarna blev nätter och nätterna dagar. Sedan blev jag alltid dragen tillbaka in i verkligheten igen när brevinkastet slog igen eller grannens hund sprang i trapphuset.
Om mina vänner fått tag på mig hade de nog hävdat att jag var deprimerad. Jag tillbringade den mesta tiden i lägenheten och tappade kontakten med arbetskamraterna som gjort sitt bästa för att jag skulle få behålla mitt jobb.
Samtidigt, hade inte oron för hur jag skulle försörja mig funnits där hade jag nog kunnat hitta ut ur mörkret fortare. Hade det funnits skyddsnät att lita på hade jag kunnat använda min tid till något som utvecklade mig i stället för att gå på meningslösa cv-kurser eller söka jobb som inte fanns. Det hade både jag och samhället tjänat på.
