”Lusen har ett toppår i år.” hör jag en parasitolog slå fast i radio. Det beror nu inte på att vi är lortungar allihop, nej. Parasitologen sprider ljus i okunnighetens mörker.

Efter andra världskriget: Lössen trycks tillbaka med stränga metoder (Man kan ju fråga sig vad som är mysigast i hårbotten, insekter eller DDT).

Nu: Samma kryp frodas tack vare mänsklighetens grundsten för överlevnad; den sociala förmågan.
Eftersom: Lusrackarna har ben med krokar, perfekt anpassade för att gripa runt hårstrån. I det underbart gynnsamma djungellandskap av värme, fukt och strån som utgör din skalp, svingar sig lusen med otrolig hastighet.

Men utanför. Där är det kallt, torrt, hungrigt och svårt att röra sig. En lus som lämnar skalpen är som Fuglesang skild från rymdfarkosten: liten och ensam i en stor tomhet. Dödsdömd.

Löss överger en hårbotten på ett enda villkor. Det måste uppstå en ”liten värmebrygga” mellan två huvuden. Dessa huvuden måste sättas tätt ihop. Anledningen till att barn oftare drabbas är solklar enligt parasitologen: ”De har trevligare.”

Fler små värmebryggor uppstår i barns värld än i vår. Kliar du dig som en räv i nacken? Bär betten med stolthet. Du utnämns härmed till en social varelse. Som kanske till och med har haft trevligt.