Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin meddelar nu att hon avgår. Eller som hon uttrycker det ”ställer inte upp för omval”. Det är ett fullt förståeligt beslut mänskligt sett. Hon har varit partisekreterare under 5 år, några av de tuffaste i Socialdemokratins historia. Och hon har klarat det bra.
Det har funnits kritik, som tidningen Arbetet skriver. Men den handlar i grunden mer om förhållandet mellan regeringsparti-folkrörelseparti. Tyvärr har politiken alltmer ”förstatligats” i den mening att partiorganisationen blivit tystare och mindre livaktig medan riksdagsgrupp och spindoktorer i regeringskansliet dominerar. Många längtar efter en mer livaktig ideologisk partidebatt.
Jag har alltid uppfattat Jämtin som både en skicklig politiker – hon var ett av de få statsråd som hanterade Tsunamikatastrofen mycket bra – och en folkrörelsedemokrat. Tyvärr stärker nu hennes avgång intrycket att det handlar mer om att anpassa sig till mandatperioder än till kongressperioder. Hon hade kunnat meddela nu att hon inte ställer upp för omval vid nästa års partikongress och fortsatt jobba som partisekreterare fram till dess. I stället avgår hon nu och det blir partistyrelsen som i nästa vecka får utse hennes efterträdare.
Kongressen får därmed återigen bara bekräfta partiledningens val (så utsågs Ibrahim Baylan till partisekreterare). Det är en olycklig centralisering och bekräftar just det som kritikerna menar, att partiet snart upphört att vara ett parti, dvs en folkrörelse.
