Ledare Sommartalen står som spön i backen, om uttrycket tillåts. Bilden som målas i talen är klassisk: regeringen målar positivt och berättar om allt som har gjorts och görs medan oppositionen målar i dystrare färger och undrar varför inget eller fel saker görs. Sanningen ligger som vanligt någonstans där emellan.
Statsminister Stefan Löfven kan dock vara stolt över det faktum att arbetslösheten minskar, ungdomsarbetslösheten är den lägsta på åratal, ekonomin har tagit rejäl fart, bostadsbyggandet har ökat och till detta görs nu rejäla satsningar på skolan och välfärden. Regeringens reformagenda skapar framtidstro. Äntligen står jämlikheten högst på regeringens dagordning och skapandet av ett jämlikt utbildningssystem hör till dess signum.
Men ett viktigt perspektiv saknas. Jämlikhet handlar inte bara om att utplåna klyftor mellan människor och grupper utan också mellan stad och land. Det regionala perspektivet är märkligt frånvarande i svensk politisk debatt. Inte ens Centerpartiet vurmar längre för en levande landsbygd.
Dagens Arbete hör till de få kvarvarande nationella medierna som täcker i princip hela Sverige och våra reportage görs oftast långt utanför storstäderna. Bilden av ett tudelat land är tydlig. Denna tudelning har också visat sig i valresultaten de senaste valen och bildar fond till SD:s framgångar.
Faktum är att när OECD pekar på att inkomstskillnaderna ökat rejält i Sverige under de senaste decennierna gäller detta även de regionala skillnaderna. Näringslivets tankesmedja, SNS, gav i vintras ut en rapport på temat ”Regional ojämlikhet i Sverige”. Forskaren Kerstin Enflo, docent i ekonomisk historia, visar att Sverige dras isär och kallar det ”ett nytt regionalt utanförskap”.
”Det här innebär en politisk utmaning – stora regionala klyftor hotar sammanhållningen i samhället och kan skapa politisk oro och sociala konflikter”, skriver Enflo.
Få längtar tillbaka till 1960- och 70-talens ”flyttlass”-politik men en aktiv närings- och industripolitik som förmår att se till att nyindustrialiseringen kommer hela Sverige till del vore bra. Stockholm är överhettat och landsbygden utarmas. Det håller inte i längden och det behövs en regionalpolitisk reformagenda som har som mål att hela landet ska leva, inte bara storstadsregionerna.
När vi nu också hör om dagspresskrisen blir den regionala frågan en av vår tids stora demokratifrågor. Stampens hotande konkurs och Mittmedias drastiska scenarioövningar där stora lokaltidningar skulle göras om till gratistidningar med 3-dagarsutgivning är på allvar ett stort hot mot demokratin.
Kulturskribenten PO Tidholm skrev bra i Dagens Nyheter i måndags om konsekvenserna av den ”urbana normen” på medieområdet. ”Det blir fritt fram för kommunal korruption och för det informationsunderskott och den populism som präglar de sociala mediernas filterbubblor”.
Att politiker kan tycka att det är skönt att slippa bli granskade av lokaltidningsjournalister är en sak men de borde betänka att om inte dagspressen finns kvar runtom i landet hämtar medborgarna sin samhällsinformation från annat håll. Konspirationsteorierna och den främlingsfientliga populismen sprids i rekordfart på nätet. SD:s framgångar är mycket ett utslag av ett segregerat mediesamhälle.
Grogrunden för de grumliga politiska idéerna är både det faktum att många människor känner sig övergivna i bruksorter och landsorter där industri och samhälle stängt ner och av bristen på vederhäftig lokaljournalistik.
Demokratiminister Alice Bah Kunke borde tillsammans med näringsminister Mikael Damberg se till att bekämpa den regionala ojämlikheten.
