Gästkrönika ”Jag är här nu” säger Marie Nilsson med en stadig blick. Bara några minuter tidigare blev hon vald till den första kvinna som någonsin tagit ordföranderollen för det mäktiga IF Metall.
Om skribenten:
Ung IF Metallare från Avdelning 26 Östergötland, som gjorde praktik som ledarskribent på Dagens Arbete i vintras.
Den första kvinnan. Låt det sjunka in. På de dryga 130 år som IF Metall har funnits så är det inte förrän nu, år 2017, som en kvinna befinner sig i den absoluta makttoppen.
IF Metall är ett gubbigt förbund, det går inte att förneka. Även om det aktivt jobbas med det så lever gamla strukturer kvar. Än idag upplever många av våra kvinnliga medlemmar och förtroendevalda att de behandlas på ett sätt som är mest tillhörande 1800-talet än något annat. Sexuella trakasserier, härskartekniker i form av förminskning och utfrysning, hat och hot. Mot våra egna. Från våra egna.
Förra kongressen togs beslutet att IF Metall är ett feministiskt förbund. Och även om vi nu har fler kvinnor både på arbetsplatserna och inom organisationen, så är inte det tillräckligt. Lönerna är fortfarande lägre, och som regel så har kvinnor både sämre arbetsvillkor och sämre arbetsmiljö än vad männen har.
Men vi är starka, och ska inte underskattas. Sakta men säkert tar vi plats. De 130 år som har passerat visar att trägen vinner, och historien berättar klart och tydligt att kvinnorörelsen inte tvekar att ta fighten. Tvärt om så tar vi den gärna på flera plan, samtidigt. Vi räds varken patriarkala strukturer, Svenskt Näringsliv eller politiska motståndare, för vi vet att vi kommer att göra skillnad.
Det är nog inte alla som verkligen förstod innebörden av Maries ord. Det betyder nämligen så mycket mer än att vi har fått en kvinnlig ordförande i ett mansdominerat förbund, i en mansdominerad bransch. Det är inte bara Marie som är på plats och driver på, utan det visar också att vi kvinnor är här nu, och vi släpper inte kampen!
