Haveriet på Transportstyrelsen är i sig en oerhört angelägen fråga för politiken. Frågorna är ännu många. Hur kunde en erfaren myndighetschef medvetet fatta beslut om att bryta mot lagen? Varför reagerade inte styrelsen? Var kom tanken på att outsourca IT-system utan att säkerhetsklassa konsulterna ifrån?
Den som läser Säpoutredningen inser att idén om att outsourca IT-systemet i sig var tokigt. Det var den förre generaldirektören som inledde upphandlingen. Han har i efterhand konstaterat att ”vi var naiva”. Den borgerliga regeringen på den tiden hade inga som helst synpunkter på att för landet avgörande IT-system skulle läggas ut på entreprenad.
De med ansvar för rikets säkerhet, exempelvis Säpo var dock ytterst skeptiska och har under flera år varnat för detta. Något som borgerliga partiledare som Annie Lööf (själv ansvarigt statsråd när outsourcingen på Transportstyrelsen inleddes) och Anna Kinberg Batra nu helt verkar ha glömt bort.
Säpoutredningen visar också på en ämbetsmannakultur i upplösning. Lagar bryts, inte av nöd, utan på grund av ekonomistisk jakt på besparingar och nyliberal övertro på privatisering. Statsvetaren Marie Demker har påpekat vikten av att återupprätta förvaltningskulturen och skapa ett starkare tjänstemannaethos.
Haveriet på Transportstyrelsen hade kunnat leda till en angelägen debatt om just detta och om behovet av långsiktighet där sånt som säkerhet inte skuffas undan för kortsiktigt vinsttänk.
I stället utvecklas frågan till ett osmakligt politiskt spel. Visserligen är det fullt begripligt att de borgerliga partierna gör allt för att försöka skaka liv i sitt Alliansbygge. Efter Almedalen stod det tämligen klart för de flesta politiska bedömare att Alliansen inte hade särskilt mycket gemensamt längre. Framförallt var de oense i själva regeringsfrågan och synen på SD. Visserligen försökte de på försommaren hota med misstroendeförklaringar på grund flygskatten men det ville sig inte riktigt.
Och så kom Transportstyrelsehaveriet. Versalerna har haglat från Alliansföreträdarna om att Löfven försatt Sverige i säkerhetskris och att detta var den största skandalen någonsin. Ändå vet vi ännu inte om någon säkerhetsläcka verkligen skett. Det vi vet är att Transportstyrelsen agerat aningslöst och att detta kunde ha lett till allvarlig skada för svensk säkerhet. Men både Försvarsmakten och Säpo bedyrar att Sverige inte tagit skada.
Har då regeringen underlåtit att agera? Det är högst anmärkningsvärt att transportministern först i januari i år fick reda på haveriet, men efter det agerade hon direkt. Generaldirektören fick sparken liksom styrelseordförande. Den statssekreterare som underlåtit att informera henne har också fått sparken.
Försvarsminister Hultqvist och inrikesminister Ygeman har för ett år sedan av Säpo fått veta att utredning pågick. Att de inte informerade statsministern är märkligt men kanske finns rimliga förklaringar. Just detta bör självklart vara föremål för en grundlig KU-granskning. Som ministrar har de däremot säkrat att försvarsmakt och säkerhetspolis kunnat agera för att minska eventuell skada av Transportstyrelsens outsourcing-haveri.
När Alliansen nu ställer misstroende mot alla tre ministrarna kan det inte annat än betraktas som ett politiskt spel för att skada statsminister Löfven. Borgerliga debattörer som Dagens Industris PM Nilsson och Hudiksvalls tidnings Patrik Oksanen har starkt ifrågasatt att Alliansen drar in försvarsministern och inrikesministern i sin misstroendeförklaring.
Statsvetaren Olof Petersson konstaterade i Studio 1 att det är för tidigt att använda misstroendevotum då frågan ännu inte är utredd av KU. Att Allianspartierna bara dygnet efter att statsministern samlat dem till information dundrar på med misstroendeförklaring visar att de inte vill utreda själva sakfrågan utan bara drivs av eget maktbegär.
Tyvärr innebär denna borgerliga krigsförklaring mot statsminister Löfven att allt tal om eventuella blocköverskridande koalitioner efter nästa val försvåras rejält. Liberalen Björklund bedyrade på presskonferensen att det inte rör sig om en misstroendeförklaring mot Löfven utan mot enskilda ministrar. Men han spelar med i ett spel som riskerar att omöjliggöra regeringsbildande efter nästa val.
Statsminister Stefan Löfven kan definitivt inte acceptera att bli av med tre ministrar varav en är försvarsministern som också långt in i borgerligheten betraktas som en av de bästa försvarspolitikerna på länge. Löfven bör därför avgå och regeringskrisen blir ett faktum. Därefter blir det en talmansrunda och Liberalerna och Centern får visa vad deras vackra ord om att aldrig bilda regering med hjälp av SD egentligen betyder.
Alliansen tror att den skadskjuter Socialdemokratin och Löfven inför valet 2018 men det kan visa sig att den skjutit sig själv i foten.
Sen kvarstår den angelägna debatten om ämbetsmannakultur, myndighetsutövning och privatiseringar.
