Krönika Ska folk betala för musik, då gäller det att packa in den väl.
Nyligen la Metallica upp ett klipp på Youtube. Det föreställde Lars Ulrich som presenterade Metallicas senaste album i New York förra hösten.
I klippet såg jag mig själv sitta med andra murvlar inne i anrika Electric Lady Studios och artigt lyssna.
Även om Metallica betytt ofantligt mycket för mig – förmodligen har jag dem att tacka för att jag överlevde mina tonår – så var jag mest tagen av att befinna mig på helig mark.
Många av mina favoritplattor spelades in här under 70-talet. Skivor som fortfarande påverkar mig psykiskt och fysiskt. Skivor som ger mig gåshud.
Nyligen var jag i London. Joey Tempest, sångaren i Europe, visade mig runt. Vi var vid Abbey Road och studion som Beatles odödliggjorde 1969 i och med albumet med samma namn. Det är en av få studior som kommer att överleva. Till och med övergångsstället som bandet ses korsa på skivomslaget har blivit K-märkt.
Vi åkte sedan över Themsen, till Olympic Studios, där Europe en gång i tiden spelade in Superstitious, uppföljaren till The final countdown. När jag blundade såg jag dock Rolling Stones spela in Sympathy for the devil här. Detta tack vare de rörliga bilder som filmskaparen Jean-Luc Godard 1968 bevarade åt eftervärlden.
Få människor vill köpa musik i dag. Olympic Studios stängdes för snart tio år sedan och i huset finns nu ett kafé, en restaurang och en biograf. Folk vill fortfarande betala för upplevelser. De vill komma ut. Fika. Gå på bio. Vara med om saker.
För Kissbasisten Gene Simmons medför det att åka jorden runt för att personligen leverera kassaskåpsliknande skrin med 150 av sina gamla demolåtar till de mest köpsugna fansen. Det kostar därefter, så klart, men han är inte dum – hur skulle han annars få folk att betala för musiken?
I min hemstad Göteborg ligger studion Music-A-Matic. Varken Beatles eller Rolling Stones har varit här, men väl Kent och Hellacopters.
Nästa år släcks inspelningslokalen ned för gott för att ge plats för fler restauranger. Dessförinnan kommer mitt lilla punkband att spela in där. Vi vet att vi aldrig kommer att få igen pengarna som vi spenderar på att spela in i en klassisk studio. Men vi vill passa på att ta del av en utdöende kultur.
Kosta vad det kosta vill.
