Skruvat Vill du skapa stordåd? Lyssna inte på nej-sägare.
Nej, se det snöar …
… är titeln på Felix Körlings klassiska barnvisa. Men
varför ett nej? Visan handlar väl ändå om glädjen och förväntningarna som ett barn känner när den första snön faller, eller!?
Det tipset, för den som vill nå framgång, har finanskvinnan Cristina Stenbeck en gång levererat.
Men ett sådant råd är svårt, för att inte säga nästan omöjligt att följa. Särskilt om man – som du, jag och Cristina Stenbeck – arbetar och umgås med sådana som vi: svenskar.
Japp, så är det. Visserligen är vi mer lojala och medgörliga på våra arbetsplatser än andra européer (det visade en undersökning hyfsat nyligen). Men – likväl säger vi faktiskt ofta nej. Nej, väldigt ofta.
Etnologen Åke Daun, som gick bort i somras och som borrat ned sig i det svenska tungsinnet djupare än de flesta, hade förstås noterat saken. Att vi de facto ofta inleder våra yttranden med att säga just ”nej”:
”Neej, nu måste jag sätta fart”, som han exemplifierade i sin bok Svensk mentalitet.
Eller:
”Nej, nu måste vi bestämma oss.”
Eller, lyssna bara på valfri sportstjärna. Inte ens om hen precis vunnit guld kan ju hen låta bli att börja med:
– Nä, jag kände att jag …
– Nä, jag fick en bra passning från Therese och sen …
Och vad beror detta på då?
Åke Daun menade att det handlade om ett samband mellan inre ”skuld” och ”samvete”, och att detta nej-ande ”antyder en dialog, två viljor, för och emot”.
”Detta”, fortsatte han, ”finns också i tungsinnet, i den skuldtyngda livshållningen, vars samvete allt emellanåt gör sig påmint: högmodas icke, njut med måtta!
Så Cristina Stenbeck …
Nej, nu vill jag skriva något helt annat!
