Krönika DA:s Carl Linnaeus om att vara nörd. Eller att vara uppslukad av ett specialintresse.
Ordet nörd är inte längre enbart synonymt med tönt. I dag har det en mer positiv klang. Men visst är jag en tönt. En kalenderbitare.
Vid flera tillfällen har jag hjälpt gamla hårdrocksmusiker att minnas händelser många decennier bak i tiden. Jag har fyllt på deras minnesbanker med information om vad de själva har varit med om.
I bästa fall kommer erinringarna krypande tillbaka till dem och nya intressanta citat börjar rulla fram. I sämsta fall skrockar artisten och påpekar att han eller hon borde intervjua mig om sin karriär i stället för tvärtom. Vem kan klandra dem? Själv minns jag inte vad jag åt till frukost.
Likväl. Jag bara måste få veta saker som om trummisen Barry Graham Purkis gjorde ett eller två gig med Iron Maiden under början av 1978.
I november slog Sweden Rock Festival på stora trumman och utannonserade nämnda band som ett av nästa års dragplåster. Det är ingen liten bokning. Iron Maiden är stora. Kolossala. Det är ett fängslande band med en fängslande historia – en historia vars ursprung länge varit höljd i dunkel.
Under början av 2000-talet släpptes en reviderad utgåva av gruppens officiella biografi. I kapitlen om åren som ledde fram till 1980 års självbetitlade debutalbum kryllar här av faktafel. Gängets obestridliga ledare Steve Harris har – om man ska uttrycka sig snällt – ett selektivt minne.
Under hösten har jag fått kontakt med övriga, bortglömda, medlemmar som utgjorde gruppens laguppställning mellan sommaren 1977 och våren 1978. Tillsammans har de kastat ett helt nytt ljus över de myrsteg som en av hårdrockens giganter tog en gång i tiden.
Det är det här som jag lever för – nonsens. Petitesser. Åtminstone sett ur ett större perspektiv. Riktiga journalister gräver bland skattefusk och maktmissbruk. Nördar som jag går i gång på att luska fram att Iron Maidens elementära karriärdrag regisserades av någon som inte hette Steve Harris.
Därför är jag en nörd. En tönt. Lyckligtvis finns det forum även för oss med specialintressen. Till sommaren skrålar jag med i The number of the beast på festivalfältet i Blekinge.
