Tre berättelser. DA-medarbetaren Jeanette Herulf väljer en tv-serie och två böcker om kvinnor. De längtar alla frihet i en klasspräglad värld.
Alias Grace
Netflix-serien bygger på en roman av Margaret Atwood som i sin tur bygger på ett autentiskt rättsfall i Kanada i mitten på artonhundratalet. Grace har varit fängslad i 20 år, anklagad för mordet på en husbonde och hans tjänarinna. En kommitté som vill frige henne anlitar en psykiatriker som försöker få henne att minnas förloppet och därmed bevisa hennes oskuld. Vi tittare vet inte om det är sanningen vi ser. Grace gåtfullt vackra gestalt ger inga ledtrådar. Kanske är det bara en snyfthistoria som ska få psykiatrikern på fall. Kanske är det vår smutsiga fantasi. Grace berättar också om den rika familjen hon hamnar hos som piga. Hur de lurar henne och försöker få henne i säng. Just de två personerna är mordoffren. Men var Grace delaktig i mordet på dem, eller var hon bara ett vittne?
Till min allra bästa vän
Maria Hamberg
Romanen Till min allra bästa vän (Ordfront 2017) av Maria Hamberg utspelar sig i enkla miljöer. Pappan är en misslyckad häradshövding i en norrländsk stad. Kristina är sex år vid bokens början.
Det är tidig morgon, bara hon och mamman befinner sig i det varma köket. Kristina sitter på bänksoffan, tar in föremålen, ljuset, lukterna som alltid finns där. Hon bläddrar i den stora kokboken med bilder på eleganta damer vid fina middagsbord, drömmer om att bli en fin dam.
Tryggheten i köket är skön, men snart vill Kristina vidga sina vyer, komma bort från den lilla stadens slentrian och pappans humörstyrda patriarkat. London är hennes dröm, och dit kommer hon. Men livet som barnflicka är komplicerat. Som tur var träffar hon Annabel som blir en kamrat för livet. Hon blir kvinnan Kristina drömt om, den framgångsrika karriärs-kvinnan som reser jorden runt.
Kristina däremot, reser tillbaka till Sverige och sin familj där hon gör obehagliga upptäckter.
Serien om Alberte
Cora Sandel
Böckerna om Alberte av norskan Cora Sandel har blivit klassiska. Den första, Alberte och Jakob, kom ut 1926 och börjar med att skildra livet i en liten norsk hamnstad. Allt skildras genom tonåriga Alberte. Dimman, månskenet, bergen och ljuset över havet speglar hennes sinnestillstånd. Hon känner sig ofta ensam och frusen. När det är tomt i köket smyger hon ner och värmer händerna runt den heta kaffepannan. När handflatorna bränner så att hon nästan jämrar sig, hämtar hon en kopp i skafferiet och dricker stora klunkar på bit. ”När jag blir trettio har jag inte en tand kvar i munnen”, brukar Alberte tänka.
Hennes stränga mamma har förbjudit allt kaffedrickande. Men Alberte måste ha sin kaffestund. Det är som knark. Blodet dunkar starkt och snabbt, och den blå ansiktsfärgen viker för en häftigt röd. Även Alberte längtar bort, bort från intrigerna och lögnerna i den lilla staden. Hon vill fly från den unket borgerliga stämningen i hemmet. Hon följer med några konstnärliga vänner till Paris. Men vägen till friheten är inte enkel.
