Någon gång då och då, måste jag ta en ordentlig stund med mamma, ett gott glas vin och prata. Vi är nära. Henne vågar jag visa hur jag mår. Det är därför det är min mamma. Hon förstår mig mer än någon annan.
Det är skönt.
Vi sitter på favoritrestaurangen. Jag har beställt in en Cordon Bleu som vanligt. Mamma äter rödtunga. Så kommer vi i gång och pratar om morfar, barndomen, skilsmässan, dom elaka kommentarerna som morfar sa till henne vid läxläsningen: ”Använd inte hjärnan. Använd hjärnan om du har någon. Akta så du inte tänker.”
Känns som en kniv som skär i själens inre självförtroende och sätter djupa spår för resten av livet, när mamma berättar. Hur kan man säga så till sitt eget barn?
Vi pratar vidare om Palme och Sträng och Socialdemokraternas kontroll över 1900-talet. Då dom hade mer än 50 procent.
Jag har känt så här förut. Ensam och utanför. Kanske för att jag är ensam.
Efter middag och en kram bestämmer jag mig för att gå hem. Mamma tar spårvagnen. Det blåser lite kallt och det är inget toppenväder, men tillräckligt varmt för att gå hem utan att frysa.
Där går jag i mina egna funderingar över alltets betydelse och ingenting, när det känns som om himlen skulle trilla ner. Tittar mig omkring.
Det är det årliga kultur-kalaset i Göteborg. Varför känner jag mig alltid så deppig på kulturkalaset? Jag har känt så här förut. Ensam och utanför. Kanske för att jag är ensam. Eller är det vinets verkan?
En tjej kommer fram och frågar. ”Vill du ha lite kärlek?”
Jaha … tänker jag. Vad menar hon med det? Hon ser snäll ut. Som hon druckit en öl. Jag dröjer med mitt svar, sen säger hon igen: ”Vill du ha lite kärlek?”
JA! svarar jag. Jag har telefonen i örat och kompisen i andra änden, så det är därför jag är lite långsam. Jag får en ballong formad som ett hjärta. Går sen med min ballong över Kungsportsbron. Kikar bort mot Stora teaterns fasad.
Passerar Bältespännarparken. Ger ballongen till en glad dam. Väljer att gå över Heden, vid sidan om Avenyn och alla glada människor. Bäst att lägga sig tidigt i kväll. Himlen är i alla fall kvar. Känner förändringen inuti. Som en insekt i sin kokong kryper insikten fram över livets gång.
Jag ska fylla jämnt nästa år.
Jag tänker fortfarande inte flytta till Stockholm.
Carl-Einar Häckner är trollkarl och artist.
