Krönika ”’Sveriges fulaste stad’ är utsedd. Men vilka är det som har gjort det?” Författaren Anneli Jordahl reagerar på att det nästan alltid är arbetarstäder som utnämns till något nedsättande.

För 13 år sedan flyttade jag från Stockholm. Att bli stående i vägkorsningen Götgatan/Folkungagatan på Södermalm en grå januarieftermiddag blev för mig sinnebilden av depression. Allt var fult. Folk var tvära och jäktade.

Aldrig hade jag bott så vackert som i den sörmländska byn dit jag flyttat. När jag gjorde ärenden i Katrineholm hörde jag folk skämta lite sårat att staden utnämnts till ”Sveriges tråkigaste”. Det satt som en tagg hos invånarna, särskilt hos de unga. Mycket snart blev jag själv förolämpad av påståendet. ­Platsen där man bor blir en del av ens självbild.

Typiskt att det nästan alltid är arbetarstäder som utnämns till något nedsättande. För ett tag sedan var det Borlänges tur att mobbas som ”fulast”, ­efter en webbomröstning av föreningen Arkitektupp­roret. Vilken arrogans! Människor som sällan hörs och syns i storstadsmedierna och i public service – där de kan få möjlighet att ge sin syn på saken – ska nu behöva leva med den smockan.

Som tur var gick musikern, före detta Mando Diao-medlemmen, och Borlängebon Gustaf Norén ut och röt. Den här typen av rangordning är ett farligt sätt att tänka, sa han till ­Dala-Demokraten. Han menar att föraktet glider över till att handla om ortsbefolkningen, eftersom ”byggnader och människor hör ihop”. Själv tröttnade han på Stockholm och återvände till barndomsstaden.

Alla som bor i innerstädernas våningar med stuckatur borde hålla sig för goda för att håna andra för adressen de bor på. För det mesta har de inte ens besökt platserna.

Ja, vem bestämmer vad som är snyggt? Jag tänker på det när jag läser Alexandra Pascalidous intervjubok Mammorna. Tjugo mammor som bor i storstädernas ytterområden berättar om sina liv. De har det tufft på många sätt, inte minst ekonomiskt. De gör allt de förmår för sina barn, men våldet rår de inte på. Flera av dem har förlorat en son i dödsskjutningar. Det svenska rättssamhället har mammorna slutat tro på.

Jag slukar bokens röster och levnads­öden. Kvinnorna är alla överens om att de aldrig skulle flytta från ”Orten”. De trivs i Alby utanför Stockholm eller i Kronogården i Trollhättan. De känner sig hemma, folk är bussiga och hjälpsamma. I stark kontrast till medierna där deras hemmiljöer stämplats som ”no-go-zones”.

Alla som bor i innerstädernas våningar med stuckatur borde hålla sig för goda för att håna andra för adressen de bor på. För det mesta har de inte ens besökt platserna. Det skulle inte förvåna mig om många av de fördomsfulla bor något stenkast från korsningen Götgatan/Folkungagatan. Rakryggade korsar de gatan, övertygade om att ingen skulle utse just deras kvarter som ovärdigt att bo i.

Hemmablinda och självgoda sänker de andra människors självkänsla. ­Hoppas fler än Borlänges popstjärna får möjlighet att bita tillbaka.

Anneli Jordahl är författare.